4 år

Idag är det 4 år sedan vår Meja dog. I 4 år har vi levt utan vår underbara unge med ögon fulla av bus och LIV. Vi satt och tittade på kort här ikväll och fascineras över hennes blick. Ända fram tills att hon var riktigt riktigt sjuk, eller nej förresten – riktigt riktigt sjuk var hon ju hela tiden…….ända fram tills hennes sista veckor i livet fanns det så mycket LIV i henne. Detta valde vi att ta med oss i vårat ”nya liv”. Att försöka LEVA fullt ut, inte bara överleva.

Idag var första året som jag inte var hos henne kl 11.05. Tiden då hon dog. Istället var vi på språng för att åka på jullunch med Barncancerfonden Västra. Micke var på väg hem från träning med teamet (jepp – vi kör ett år till….). Sa till Filip vid 11 att det närmade sig stunden då Meja dog. Han tittade sedan på klockan x flera ända tills den var just 11.05. Då gav han mig världens varmaste goaste kram och sedan bjöd han in Clara i en ”Alphovkram”. Denna ljuvliga storebror som har ett bagage jag inte önskar någon. Han har satt ord på vår sorg från den dagen Meja dog. Då var han 5 år och 5 månader. Kvällen efter hon dog satt vi och tittade på bilder och filmer på Meja. Då säger han ”Konstigt, ska vi leva ett helt vanligt liv nu fast det inte alls är vanligt…..”. Och så var det. Så ÄR det. Livet blir aldrig mer sig likt, men tack och lov så är livet BRA för oss. Men vanligt blir det aldrig igen. Tomrummet efter Meja går aldrig någonsin att fylla.

Tänker mycket på hur mycket som har hänt dessa år. Att jag blivit en bättre människa. Kanske inte märks ”utåt” men mot mig själv är jag mycket mycket bättre. Tänker på alla fantastiska människor jag mött. Människor jag såklart önskar att jag stött på i ett HELT annat sammanhang, men människor som jag är väldigt väldigt tacksam över att ha i mitt liv. Tänker på hur tacksam jag är över att Micke och jag fixat detta som man och hustru.

Tack till er alla som hört av sig på ena eller andra sättet idag. Tack för att ni minns vår Meja. Det betyder mer än ni kan förstå.

Älskade underbara Meja – jag saknar dig i varje andetag. Ibland slår det knut i magen av längtan, då försöker jag tänka på att du har din mormor bredvid dig och då känns det något något lättare. Vi ses igen älskade unge.

bild-4

Nere på Lekterapin, eller närmare bestämt i Lydias trädgård. Pippi-mössan på och det obligatoriska klistermärket i pannan likaså…..

bild-6

En av få dagar hemma. Givetvis nära nära storebror och det obligatoriska klistermärket i pannan…..

IMG_2823

Innan cancermonstret hittat oss……Läsandes Bamse och med min bikinitop runt halsen…..

IMG_0720

Lillasyster Clara…….som är så otroligt lik sin storasyster. På så många sätt.

_DSC4433.JPG

_DSC4494.JPG

Största och minsta…… (fotograf http://www.imageu.se)

 

 

Annonser

Alla helgons dag

Så var den här igen. Alla helgons dag. Många frågar oss hur ”allt känns denna helg”. Mitt spontana svar är ”mindre ensamt”. Aldrig lyser kyrkogårdarna så vackra som just denna kväll och sällan är där sådant sorl…….Älskade underbara unge – som vi saknar dig💔Och som vi saknar din mormor……Tände så många ljus för er ikväll. För er och för alla andra vi saknar här💜

Svårt att fånga känslan på bild, alla dessa vackra ljus 💜

 

Söndag kväll

Så är det söndag kväll igen. Denna söndag innebar en promenad för livet – Walk of Hope. Eller nu ljuger jag, jag promenerade ju inte – jag var på plats som representant för Barncancerfonden västra. Så jag stod mest och pratade med en massa trevliga människor. Men barnen promenerade tillsammans med sin farmor och farfar – så de fick representera vår familj👍

Precis som alla andra gånger vi varit vid Härlanda tjärn för denna viktiga promenad så sken solen. Leker med tanken att vår älskade Meja är med och styr väderleken. Just till Härlanda tjärn gick vi flera gånger när hon var sjuk. De få gånger vi inte var isolerade, hon mådde ”ok” och vi inte behövde släpa på en droppställning vill säga…..Denna vackra plats (för er som inte vet så ligger den alltså några minuters gångavstånd från Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus) kommer alltid alltid betyda något extra för oss.

Även iår var det Team Rynkeby Göteborg som arrangerade eventet och iår liksom 2016 så är det min älskade Micke som är kapten för laget. Det är inte alltid han lyssnar på mina åsikter – men en av de gånger jag verkligen satte ner foten och ”inte gav honom något val” var när jag sa till honom att söka till projektet år 2015. Sedan blev det liksom 2016 och 2018 av rena farten. Eller nu ljuger jag igen. Det var väl genomtänkta beslut. För detta projekt är inget man ger sig in i ”ensam”. Hela familjen deltar, även om inte alla avslutar året med att trampa ner genom Europa! Ni som följt vår resa vet att en annan gång jag verkligen sa till på skarpen och var fast besluten att jag hade rätt var att vi skulle fortsätta försöka få ett syskon till Filip och Meja trots att jag fått utomkvedshavandeskap och IVF var enda vägen till ett ev syskon. Tror inte jag behöver säga att (även) pappan i familjen är rätt lycklig över att vi nu har vår underbara yngsta unge hos oss sedan 2 år va…..


För varenda unge 💪👊💜

Klockan närmar sig midnatt. När pendeln slår över till ”imorgon” är Clara 2 år och 6 dagar. Exakt lika gammal som Meja var när hennes feber började. Eller rättare sagt när jag tog tempen på henne. Kände på henne kvällen innan (alltså samma tidpunkt som ”nu”.) Hon var varm. Kommer så väl ihåg. Micke var iväg i Karlstad på jobb. Jag skulle varit iväg på en planeringsdag med jobbet på ett spa-hotell som imorgon (INTE så vanligt för mig/mina kollegor kan jag lova…..). Så valde att INTE ta tempen. Visste ju att hon hade feber, men så länge jag inte tog tempen så kunde jag ju intala mig själv att jag kunde ge mig iväg på den där spa-dagen. Var till slut ”tvungen” att ta tempen då hon var så varm. Jisses. Nu när jag skriver så skrattar jag. Där och då var en spa-dag så viktig för mig. Tänk så fort ett liv kan vända. Så fort något som verkade så viktigt kan hamna så mycket längre ner på ”listan”….

Varför skriver jag ett inlägg just idag?!  Jo för idag hade vi 2-årskalas för vår underbara Clara. Hon fick sin ”sessatårta” och fantastiskt fina presenter. Dessvärre fick hon något mer…….nämligen FEBER. Min hjärna VET att hon gått dryga veckan på förskolan=alla ses och baciller delas högt och lågt…….men varför måste det hända just NU!?! Vill inte skynda på tiden (den går alltför fort ändå, eller hur!?) men samtidigt vill jag att vår ljuvliga Clara ska överleva vår ljuvliga Meja….det ska bli skönt när hon passerat 2 år, 9 månader och 14 dagar……begär inte att NÅGON (förutom du min älskade man och mina 3 barns pappa) ska förstå detta inlägg.

Mejaträdet

Ni som följt denna blogg vet att det några månader efter Mejas död ordnades en minnesstund på förskolan. Där och då planterades ett äppleträd mm. Filip var den som då först fick en spade (otroligt smidigt, inga andra barn märkte detta). Så grävde en hoper av barn en grop och trädet fick börja slå rot. Mejaträdet 💜.Så otroligt fint. Sånger sjöngs och ballonger släpptes upp. År efter år har vi fått rapporter från förskolan. Första bladen. Första knoppen. Första blomman. Helt fantastiskt. Det betyder ju att Meja lever vidare. Även där.

I förrgår var Claras första dag på förskolan efter ett långt fantastiskt sommarlov. Mitt på den dagen fick Micke och jag dessa rader skickat till oss; ”Hej! Vill bara berätta att det finns 4-5 mogna äpplen på Mejas träd, och de är naturligtvis era! Så när ni kommer o hämtar Clara idag så får ni gärna gå ner o plocka dem😊”

Micke hämtade Clara, men lämnade över detta fantastiska ”uppdrag” till Filip och mig. Så igår plockade jag, Filip och Clara ner de första äpplena. Så fint. Det fanns ett äpple till Clara, ett till Filip, ett till Meja, ett till Micke, ett till mig och ett till morfar. Så lät vi ett litet hänga kvar. Kom överens om att det fick hänga kvar till mormor. Når en busunge upp till det innan det är helt moget så är det PRECIS vad mormor hade velat.

Efter att vi plockade av äpplena åkte vi till Meja. Men istället för att åka direkt till graven åkte vi och köpte en blomma. Clara skrek till direkt att jag körde fel när jag svängde mot centrum istället för mot kyrkogården . Helt galet att hon ser/förstår när vi närmar oss Mejisen…..

img_9806img_9814IMG_9823img_9825

Vår vardag

Är mitt i min underbara semester, men ändå är jag mitt i min vardag. En vardag jag aldrig kan ändra på. För det är den enda vardagen jag har. Min dotters grav. Min mammas grav. Mina barns syskons grav och mina barns mormors grav. Vi saknar er så oerhört, men vi gör det ni bägge velat. Vi lever livet. Varje dag. Älskar er. Saknar er. I varje andetag. 

Sommar 2017

Så var vi redan inne i mitten av juli (eller iallafall nästan…..). Dagar och veckor rusar iväg……

Nu är det semestertider och dagen då vår lillprinsessa fyller 2 närmar sig med stormsteg. Mejas feber började 6 dagar efter hennes 2-årsdag. För några veckor sedan hade Clara feber ”utan några andra symptom”. Min hjärna fick jobba HÅRT då. Den fick berätta om och om igen för mitt hjärta och min kropp att ”feber för det mesta är helt ofarligt”…….Usch. Feber kommer aldrig vara ”bara feber” för oss. Alla de gånger då vi var tvungna att hålla koll på Mejas temp. 38.5 i över en timme. Samtal till avd 322 och så raka vägen in. Meronem sattes in och så togs blododling-vilken bakterie fann man denna gång? Skulle CRP-värdet ”slå rekord” denna gång? Hur mycket syrgas skulle behövas vid denna sepsis? Hur många antibiotikasorter skulle sättas in?  Hur många dagar skulle det ta innan brorsan skulle få se henne igen? Skulle han få se henne vid liv igen…..?!

Dagen då Clara fyller 2 närmar sig som sagt med stormsteg och det går inte en dag utan att jag får tårar i ögonen av tacksamhet att hon kom till oss. Det går inte en dag utan att jag ser glädjen i Filips ögon över att hon finns. Världens finaste storebror. 

I lördags vinkade vi hejdå till årets Team Rynkeby. Förra året och året innan dess cyklade Micke iväg. Två fantastiska år i detta projekt som samlar in så oerhört mycket pengar till Barncancerfonden! I år hade jag förmånen att få prata inför närmre 100 cyklister och ett antal av deras serviceteamsmedlemmar – fick berätta för dem om Barncancerfonden Västra och om vår verksamhet, och jag fick chansen att personligen TACKA dem för det slit, tid och pengar de lagt ner på att vara med i kampen mot cancermonstret. Att människor som ”vi” engagerar sig är så ”självklart”. Men att människor som inte har någon koppling till barncancer väljer att göra detsamma är så otroligt rörande. Det är helt fantastiskt hur många människor det finns som orkar/vill och GÖR mycket. I Team Rynkeby och i många andra projekt/insamlingsevent mm mm. TACK till er alla💜

Tänkte extra mycket på det idag då vi köpte med oss lunch som vi åt hos vår stora prinsessa. Fasen vad vi saknar dig.


(Jag VET – är usel på att ta groupies – ser mest arg ut 😂)

Ha en riktigt fin sommar alla💜🌸

%d bloggare gillar detta: