5 år sedan livet vändes upp och ner…..

 

65AAD246-961F-4A89-AF14-CA5CA25C820A

Skriv en bildtext

CB9243D7-633B-4206-A519-80BF58A8D8D9

Annonser

En av de bästa förmiddagarna i mitt liv

I fredags förmiddagarna var jag med om en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Det var ett sådant lyckopiller som jag kommer kunna leva på länge. Jag är oerhört glad över att jag tog ledigt för att kunna vara med på Skolloppet (som arrangeras av Team Rynkeby-God morgon). Ett lopp (absolut INGEN tävling) där barn springer för barn – de samlar in pengar till Barncancerfonden. Upplägget är sådant att alla barn på skolan får med sig en sponsorsedel hem, så får de skaffa sig sponsorer. Sponsorerna säger ingen totalsumma de vill skänka, utan de sponsrar barnet med x antal kronor/sprunget varv. Så ju fler varv barnet orkar springa, desto mer pengar drar de in till insamlingen! Det vi vet är att VARJE krona räknas och detta är ju ett oerhört bra exempel på det. ”Satsar” en sponsor ett barn med 1 kr/varv och barnet orkar springa 4 varv – så är det 4 kr. Är det 400 barn på en skola, blir det några kronor.

Vi var på skolan hela familjen, Micke som lagkapten för teamet, jag mestadels som mamma men även som utdelare av juice, armband och massa tackade och pepp tillsammans med Johan – en av deltagarna i årets Göteborgsteam. Och så fick grym hjälp av Clara och vår granntjej! Vi var på plats på skolgården ett tag innan alla ungarna kom ut och WOW vilket myller det blev när det strömmade ut barn efter barn. ”Det är som en myrstack”, sa jag till Johan. En stund därefter sa han ”nu är det som om man sparkat i stacken” – det var sådan energi där ute på skolgården med så många laddade, förväntansfulla barn. Alltifrån förskoleklasser upp till åk 6. Micke hälsade alla välkomna och sedan höll en gympalärare i uppvärmning! Så släpptes de iväg på banan som var uppmätt till 450 meter. Och SOM de slet. Har aldrig sett så många barn ge ALLT! ALLA gjorde verkligen ALLT de kunde utefter sina förutsättningar och sin dagsform. Och alla var så GLADA och stolta (och inte minst så artiga och trevliga)! När jag gav en tjej i förskoleklass en juice och armband och sa BRA JOBBAT så sa hon ”fast jag gjorde inte detta för min skull. Jag gjorde det för de andra barnen, de som faktiskt bli sjuka…..”. Förstår ni vilket bra upplägg på insamlingsevent – förstod innan att barn skulle springa för barn, men att se och höra allt jag gjorde i fredags…….MAGISKT!

Vissa sprang och höll varandra i handen, andra gjorde ”femman” med varandra – någon kom tillbaks till mig efter en stund och sa att hennes kompis tappat sitt armband och undrade om hon kunde få ett nytt. De hjälpte varandra och peppade varandra. En kille i Filles klass var så hostig, så han kunde inte springa – men han gjorde en grym insats ändå genom att sätta streck på kompisars armar när de startade ett nytt varv. Personalen på skolan var lika grymma som barnen – så positivt inställda! En fritidspedagog pratade, i princip, konstant i megafon och sjöng hejaramsor mm – underbart!

Filip hade fått ihop riktigt många sponsorer. I princip alla frågade hur många varv han trodde att han skulle orka. Han hade satsat på 10, men jag sa till de flesta att jag var osäker på om han skulle orka så pass många – speciellt om det var kallt…….Jag vill inte kalla Filip direkt lat, men han är lite bekväm av sig ibland 😉 På  fredagskvällen fick jag skicka ut meddelande till alla hans sponsorer att det var helt förståeligt om de ville sänka sig ”insats”. Ungen bara sprang och sprang…….han slutade på 39 varv!?!? Det blir 17550 meter, drygt 1,7 mil!?!? Och det var några till som sprang så långt. Är i chock ännu……..MEN vet samtidigt att den drivkraft som Meja ”gett oss” gäller även honom. Kvällen innan så tog vi tillsammans fram kläder till honom. Han frågade mig då ”Mamma, tror du att barn som inte förlorat ett syskon känner sig gladare än vad jag gör inombords?”. Kände hur jag frös till……Som ni nog vet vid detta laget, så pratar vi ju /tänker på Meja varje dag. Men stunden där i torsdags kväll – det var en stund då hans sorg kom nämre ytan än på länge. Så är det ju för Micke och mig också. Vissa dagar/stunder så är sorgen mer påtaglig än andra. Så är det och så ska det vara. Vi pratade om hur han kände sig och han berättade (som så många många gånger…..) hur mycket han tänker på henne, hur han undrar vad de skulle gjort tillsammans, hur hon hade sett ut, hur hennes hår hade sett ut……

Efter loppet frågade jag om han tänkte något på syrran när han sprang. Jag tror ni vet svaret. Älskade Meja, tack för att du ger oss kraft att göra saker vi egentligen kanske inte orkar. Att vi gör saker vi kanske egentligen inte vågar.

Tack till alla ungar som landet över sprang Skolloppet i fredags och tack till er alla er som sponsrat! Ser med spänning fram emot hur mycket pengar som fredagen gav…….

Banan var långt ifrån så här öde i början av förmiddagen – men här är när Fille gått i mål…..Banan var långt ifrån så här öde från början, men detta är innan Filles sista varv 😆

Ett streck för varje varv……(alla 39 gick inte att få med på en och samma bild…..). När strecken blivit räknade av fröken, så blev Filip så glad så han skrev JA!

Grattis älskade unge på din 7-årsdag

Idag är det 7 år sedan du kom till oss älskade unge. Det var snorkallt ute då vi drog iväg till BB vid 4-tiden på morgonen. Några få timmar senare var du hos oss. Rund och go med en kalufs utan dess like. Vårat andra barn, Filips efterlängtade lillasyster (fast det visste han ju inte innan- vi ville inte veta om du var en kille eller tjej).

Idag skulle vi väckt dig med tårta och paket. Jag undrar vad du hade önskat dig. Vad önskar sig en 7-årig tjej….?! Istället för tårta och paket, så åkte vi – precis som varje födelsedag – till dig med ballonger. Idag blåste det småspik och snöade blötsnö. Men när vi satt fast ballongerna och tänt ljus (de som gick att tända i blåsten vill säga…..) så sprack solen fram. Vill tro att du hade ett finger med där…..

Saknar dig i varje andetag älskling. Tittar så ofta på kort och det ger mig styrka. Fasen vilken kämpe du var. Urstark.

Lika mycket som vi saknar dig, lika mycket kämpar vi här med livet utan dig. Den dagen du blev sjuk påbörjade vi en tuff resa. Men den var ingenting jämfört med resan vi tvingas göra i livet utan dig. Du har verkligen gjort oss till bättre människor Meja. Kanske inte utåt, men mot oss själva.

Din älskade storebror pratar om dig lika ofta som alltid. Din älskade lillasyster pratar om dig på ett lika självklart sätt. Hon sitter i detta nu bredvid mig och ”degar” (alltså leker med lera….). Är så galet stolt och lycklig över att vara mamma till er 3.

Jag hoppas att mormor och du fixat tårta och kalas idag var ni än är……

Stor puss Mejisen – vi ses igen💜🎣 

Så kom solen…..

4 år

Idag är det 4 år sedan vår Meja dog. I 4 år har vi levt utan vår underbara unge med ögon fulla av bus och LIV. Vi satt och tittade på kort här ikväll och fascineras över hennes blick. Ända fram tills att hon var riktigt riktigt sjuk, eller nej förresten – riktigt riktigt sjuk var hon ju hela tiden…….ända fram tills hennes sista veckor i livet fanns det så mycket LIV i henne. Detta valde vi att ta med oss i vårat ”nya liv”. Att försöka LEVA fullt ut, inte bara överleva.

Idag var första året som jag inte var hos henne kl 11.05. Tiden då hon dog. Istället var vi på språng för att åka på jullunch med Barncancerfonden Västra. Micke var på väg hem från träning med teamet (jepp – vi kör ett år till….). Sa till Filip vid 11 att det närmade sig stunden då Meja dog. Han tittade sedan på klockan x flera ända tills den var just 11.05. Då gav han mig världens varmaste goaste kram och sedan bjöd han in Clara i en ”Alphovkram”. Denna ljuvliga storebror som har ett bagage jag inte önskar någon. Han har satt ord på vår sorg från den dagen Meja dog. Då var han 5 år och 5 månader. Kvällen efter hon dog satt vi och tittade på bilder och filmer på Meja. Då säger han ”Konstigt, ska vi leva ett helt vanligt liv nu fast det inte alls är vanligt…..”. Och så var det. Så ÄR det. Livet blir aldrig mer sig likt, men tack och lov så är livet BRA för oss. Men vanligt blir det aldrig igen. Tomrummet efter Meja går aldrig någonsin att fylla.

Tänker mycket på hur mycket som har hänt dessa år. Att jag blivit en bättre människa. Kanske inte märks ”utåt” men mot mig själv är jag mycket mycket bättre. Tänker på alla fantastiska människor jag mött. Människor jag såklart önskar att jag stött på i ett HELT annat sammanhang, men människor som jag är väldigt väldigt tacksam över att ha i mitt liv. Tänker på hur tacksam jag är över att Micke och jag fixat detta som man och hustru.

Tack till er alla som hört av sig på ena eller andra sättet idag. Tack för att ni minns vår Meja. Det betyder mer än ni kan förstå.

Älskade underbara Meja – jag saknar dig i varje andetag. Ibland slår det knut i magen av längtan, då försöker jag tänka på att du har din mormor bredvid dig och då känns det något något lättare. Vi ses igen älskade unge.

bild-4

Nere på Lekterapin, eller närmare bestämt i Lydias trädgård. Pippi-mössan på och det obligatoriska klistermärket i pannan likaså…..

bild-6

En av få dagar hemma. Givetvis nära nära storebror och det obligatoriska klistermärket i pannan…..

IMG_2823

Innan cancermonstret hittat oss……Läsandes Bamse och med min bikinitop runt halsen…..

IMG_0720

Lillasyster Clara…….som är så otroligt lik sin storasyster. På så många sätt.

_DSC4433.JPG

_DSC4494.JPG

Största och minsta…… (fotograf http://www.imageu.se)

 

 

Alla helgons dag

Så var den här igen. Alla helgons dag. Många frågar oss hur ”allt känns denna helg”. Mitt spontana svar är ”mindre ensamt”. Aldrig lyser kyrkogårdarna så vackra som just denna kväll och sällan är där sådant sorl…….Älskade underbara unge – som vi saknar dig💔Och som vi saknar din mormor……Tände så många ljus för er ikväll. För er och för alla andra vi saknar här💜

Svårt att fånga känslan på bild, alla dessa vackra ljus 💜

 

Söndag kväll

Så är det söndag kväll igen. Denna söndag innebar en promenad för livet – Walk of Hope. Eller nu ljuger jag, jag promenerade ju inte – jag var på plats som representant för Barncancerfonden västra. Så jag stod mest och pratade med en massa trevliga människor. Men barnen promenerade tillsammans med sin farmor och farfar – så de fick representera vår familj👍

Precis som alla andra gånger vi varit vid Härlanda tjärn för denna viktiga promenad så sken solen. Leker med tanken att vår älskade Meja är med och styr väderleken. Just till Härlanda tjärn gick vi flera gånger när hon var sjuk. De få gånger vi inte var isolerade, hon mådde ”ok” och vi inte behövde släpa på en droppställning vill säga…..Denna vackra plats (för er som inte vet så ligger den alltså några minuters gångavstånd från Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus) kommer alltid alltid betyda något extra för oss.

Även iår var det Team Rynkeby Göteborg som arrangerade eventet och iår liksom 2016 så är det min älskade Micke som är kapten för laget. Det är inte alltid han lyssnar på mina åsikter – men en av de gånger jag verkligen satte ner foten och ”inte gav honom något val” var när jag sa till honom att söka till projektet år 2015. Sedan blev det liksom 2016 och 2018 av rena farten. Eller nu ljuger jag igen. Det var väl genomtänkta beslut. För detta projekt är inget man ger sig in i ”ensam”. Hela familjen deltar, även om inte alla avslutar året med att trampa ner genom Europa! Ni som följt vår resa vet att en annan gång jag verkligen sa till på skarpen och var fast besluten att jag hade rätt var att vi skulle fortsätta försöka få ett syskon till Filip och Meja trots att jag fått utomkvedshavandeskap och IVF var enda vägen till ett ev syskon. Tror inte jag behöver säga att (även) pappan i familjen är rätt lycklig över att vi nu har vår underbara yngsta unge hos oss sedan 2 år va…..


För varenda unge 💪👊💜

Klockan närmar sig midnatt. När pendeln slår över till ”imorgon” är Clara 2 år och 6 dagar. Exakt lika gammal som Meja var när hennes feber började. Eller rättare sagt när jag tog tempen på henne. Kände på henne kvällen innan (alltså samma tidpunkt som ”nu”.) Hon var varm. Kommer så väl ihåg. Micke var iväg i Karlstad på jobb. Jag skulle varit iväg på en planeringsdag med jobbet på ett spa-hotell som imorgon (INTE så vanligt för mig/mina kollegor kan jag lova…..). Så valde att INTE ta tempen. Visste ju att hon hade feber, men så länge jag inte tog tempen så kunde jag ju intala mig själv att jag kunde ge mig iväg på den där spa-dagen. Var till slut ”tvungen” att ta tempen då hon var så varm. Jisses. Nu när jag skriver så skrattar jag. Där och då var en spa-dag så viktig för mig. Tänk så fort ett liv kan vända. Så fort något som verkade så viktigt kan hamna så mycket längre ner på ”listan”….

Varför skriver jag ett inlägg just idag?!  Jo för idag hade vi 2-årskalas för vår underbara Clara. Hon fick sin ”sessatårta” och fantastiskt fina presenter. Dessvärre fick hon något mer…….nämligen FEBER. Min hjärna VET att hon gått dryga veckan på förskolan=alla ses och baciller delas högt och lågt…….men varför måste det hända just NU!?! Vill inte skynda på tiden (den går alltför fort ändå, eller hur!?) men samtidigt vill jag att vår ljuvliga Clara ska överleva vår ljuvliga Meja….det ska bli skönt när hon passerat 2 år, 9 månader och 14 dagar……begär inte att NÅGON (förutom du min älskade man och mina 3 barns pappa) ska förstå detta inlägg.

%d bloggare gillar detta: