Oro

Innan vår resa startade var jag  (detta är min åsikt, andra kanske tycker annorlunda….) inte så orolig av mig, utan var ganska lugn och inte tänkt ”det värsta” när barnen varit sjuka. Har ändå fått uppsöka akuten x antal ggr med dem bägge pga allergisk reaktion, andningsbesvär i samband med ”falsk krupp” mm. Men under sjukdomstiden fanns det en klump i magen HELA tiden, som växte och minskade i storlek. Inte en sekund att vi kunde slappna av. Hade vi fått ett bra besked om någonting, så var det något nytt av oroa sig över. Framöver i dagboken kommer jag komma till när Meja fick en halvsides förlamning i ansiktet, som man ej fann orsak till. Vid ett tillfälle fann man en svullnad i hjärnan. Högt tryck i ryggmärgsvätskan……listan är LÅNG över allt som hände. Men det jag vill komma till är hur fort ribban hela tiden höjdes för hur oroliga vi blev. Narkoser tex. Hon sövdes/opererades totalt 20-25 ggr. I uppvaket efter kanske 5 narkoser, satt vi och läste och var ganska obekymrade (alltså över just själva uppvakningsprocessen). Detta blev vardag för oss. Önskar så att det hade varit för oss, som det är för de flesta föräldrar. En narkos, ett ”nervöst” uppvak och sedan punkt. Under månaderna på sjukhuset, träffade vi personalen uppe på operation oftare än vi träffade nära vänner. Detsamma gäller personal på röntgen, hjärtmottagningen, ögon….. Gällande att ”orosribban” höjdes var väl en överlevnadsstrategi, tror att oron hade kvävt oss annars.

Nu gäller det att försöka hitta tillbaks till ett liv utan en klump i magen igen. Filip beklagade sig för ett tag sedan över att han hade ont i benen. När han säger det för tredje dagen i rad så fick jag obehagskänslor i hela kroppen. Min logiskt tänkande del av hjärnan fick då säga ifrån på skarpen att han dragit iväg som sjutton i längd och att det förmodligen handlade om växtvärk. Googlade på det och enl källor ska det vara på nattetid man har ont. Mindes tillbaks när jag var liten och kom ihåg att jag hade jätteont av och till DAGTID så NEJ prinsen har nog inte något allvarligt i kroppen. En kväll när han somnat satt vi och bara tittade på honom (sovande barn är vackert…..) – såg då att han hade mängder av blåmärken på benen OCH var alldeles svettig i håret. Hjärtat började slå fortare, men efter några sekunder sa återigen en del av hjärnan till mig att han tidigare på dagen åkt sparkcykel med en av bästisarna och slängde sig ner på knä ett antal ggr.  Att han låg under ett tjock täcke i pyjamas i ett varmt rum förklarade det andra ”symptomet”.  Vi vet hur skört livet är,  att det kan hända oss. Längtar tillbaks till livet när jag tänkte att det ”händer andra, inte mig”. Att jag varit nära cancer på flera håll tidigare i livet gjorde dessutom att jag ofta tänkt att min kvot är uppfylld. Som sagt var, nu gäller det att hitta tillbaks. Bort med klumpen i magen.

10 april 2013                                                                                                                                                                                                     Inatt sov pappa här och brorsan och jag hemma. När jag kom hit till er, hade en kurator varit här. Pappa och hon hade pratat en lång stund om allt praktiskt som ska fixas nu när vi bägge ska vara borta från våra jobb. Vi kommer ”vabba” – men nu kommer det heta vård av allvarligt sjukt barn.

Jag skickade förut ett mms till din avdelning på förskolan och ett fint svar kom direkt; ”Fina fina Meja. Vi längtar efter dig! Ta hand om dig. Kramar från alla barn och fröknar”. Härligt!

När jag varit här en stund, så såg jag att det var lite blod på din vita sjukhusskjorta precis vid ingången för cvk’n. Det var först en liten fläck, som blev större och större. Larmade och en barnsköterska kom in och hon tryckte på ”akutlarmet”. In sprang x antal sköterskor och ett par läkare. Bort med föräldrasängen, din säng tippades neråt, av med skjortan. Det fullkomligt pulserade ut blod. Din fantastiska pappa satt bredvid dig medans en ssk la ett hårt tryck för att stoppa blödningen. Det som hände var att cvk’n åkte ur. Det tar ett antal veckor innan den vuxit fast. Vi tror att slangen fastnade lite i sänggrinden en stund tidigare vid ett blöjbyte och att detta räckte för att den skulle slitas ur…….Det var riktigt obehagligt Meja. Narkosläkare ringdes ner för att titta in i hålet för att se om där fanns rester kvar av slangen. Nu blir det en ny sövning i em så du får en ny cvk. Samtidigt kommer du få guldmedicin insprutat i ryggmärgsvätskan – detta skulle ändå gjorts imorgon, så det blir ingen extra sövning men den blir en dag tidigare.  När rummet var fullt av människor och det var blod överallt, kom en av sköterskorna fram till mig. Hon la handen på min axel och sa lugnt ”detta har hänt förr”. Så fantastiskt av henne att säga detta. För för oss var detta givetvis traumatiskt…..

Operationen hade gått bra, pappa var hos dig. Innan fick du återigen trombocyter och efter fick du stanna extra länge på uppvaket då du hade hostat till i slutet av operationen. Du hade varit ”groggy” rätt länge när ni väl var nere på rummet. Bra jobbat idag fina, fina Meja. Du är en fantastiskt duktig liten tjej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: