Hur vissa saker inte längre bekommer mig

Nu är vi åter hemma i Sverige efter några fina dagar i Rom. Resan ner gick hur bra som helst. Bytte plan i Köpenhamn, där vi hängde i tre timmar. Väl framme, så blev vi stående vid bagagebandet länge länge…….väskan där Filips och mina kläder var kom fort, men Mickes såg vi inte röken av. En medelålders danskt par stod bredvid oss, även de med enbart en väska. Damen bröt ihop fullständigt och grät och grät. Nu vet vi givetvis inte vad hon hade i sin saknade väska, tårarna kanske var oundvikliga. Innan Meja blev sjuk, hade även min puls gått upp rejält av en sådan här händelse – jag hade blivit både irriterad och lite orolig över var väskan var och om den skulle komma åter. Idag är jag fullständigt lugn. Värre saker har hänt. Dessutom: Micke behövde inte få beslutsångest morgonen efter – det var rätt enkelt för honom att välja kläder…..

Värre saker har hänt, skrev jag nyss. Det värsta har ju hänt. En erfarenhet jag skulle göra VAD SOM HELST för att radera.  Men detta är vår verklighet.

Ibland blir jag så arg när jag på olika sätt får höra/läsa om när folk beklagar sig över vissa saker. Att barnen vaknat på tok för tidigt, att magsjukan slagit till med kraft, att det är ett flängande hit och dit på olika aktiviteter, att det är så jobbigt att vara ensam med barnen några dygn när den andra föräldern är bortrest etc etc etc. Men så tänker jag till och ilskan blir istället en form av avundsjuka eller snarare längtan. För åh vad jag önskar att detta vore även min vardag.

Vill inte på något vis att denna blogg ska vara någon slags ”pekpinne” över hur alla ska bete sig/inte bete sig men en sak bara måste jag säga. En av de människor som står mig närmast avstod att berätta för mig att hon mådde rätt risigt, då hon inte ville belasta mig med det – för att jag har det ”mycket värre”. Så får ingen tänka. I så fall är det ju få som kan lätta sig hjärta för mig, bara de som varit med om samma sak? Däremot hoppas jag att många som följt vår resa tänker till ett ”extra varv” kring vad som är värt att lägga energi på. Detta blev lite luddigt, men jag hoppas att jag gör mig förstådd?

Mickes väska då? Den kom fram, 2 dygn efter oss andra!

 

24 april 2013

Idag hade du och pappa vaknat vid 7 och du hade varit jättejätteledsen i en timme……efter morfin blev det bättre. Vi känner oss så maktlösa när du blir så ledsen. Vi känner ju dig så väl och vet att du bara är ledsen när du verkligen har ont/mår dåligt.

Jag lämnade Fille som vanligt. Idag var det en bra lämning, så skönt för honom. Pratade sedan lite med en av dina fröknar och berättade lite vad som händer. De saknar dig Meja!

Vid lunch hade vi hemsjukvården på besök på rummet, framöver kommer de kunna hjälpa oss hemma. Vi fick lite information och ffa ansikte på varandra (givetvis kommer det vara många olika ssk, men de ska försöka i möjligaste mån att hålla nere antalet personer).  Efter besöket, åkte vi hem på permis 4 timmar igen! Du tog dig en tupplur i brorsans säng, det var du som sa att du ville sova där. Så satt vi i soffan och myste en stund och åt lite (du åt ett par strån spagetti!) innan det var dags för dig och pappa att få skjuts tillbaka. Det var en fin eftermiddag hemma, så underbart att vara samlade alla 4.

Ni hade en fin kväll och du somnade runt 20. Du är verkligen en SuperMeja och kämpar fantastiskt! Detsamma gäller Filip som fortsätter krama dig och säga att han älskar dig, fastän du ibland inte orkar med kramar etc…..du har världens bästa storebror!

Annonser

2 thoughts on “Hur vissa saker inte längre bekommer mig

  1. Jag följer din blogg sedan några veckor tillbaka. Det är med blandade känslor som jag klickar fram inläggen, det är jobbigt att läsa hur ni beskriver Mejas dagar, hur djupa dalarna är och de små fragmenten av skör och bräcklig lycka. Jag jobbar med barn, bland annat barn med onkologiska sjukdomar, så jag tycker även att det är bra att läsa i syftet att medvetandegöra mig själv till att se hela familjen kring det sjuka barnet.
    Jag förlorade min pappa väldigt hastigt för snart två år sedan och känner igen det som du beskriver med ilskan över att folk klagar på, för mig, småsaker i vardagen. Idag kan jag känna ”det måste vara så skönt för dig att inte ha större problem i livet”. Men jag halkar dit jag också, gnäller över för lite sömn, att aldrig hinna med sig själv etc. Skillnaden nu är ändå att jag lärt mig vad som verkligen är viktigt i livet.
    Jag hoppas, fina Maria, att ni också kommer dit trots att vägen dit ibland känns ofarbar. Kram

    • Välkommen hit Jenny, ännu en för mig ”okänd” läsare. Känns fint att du följer oss både som ”Jenny” men också som en som är på andra sidan sjukdomen dvs personal.

      Som jag skrev, så övergår min ”ilska” efter en sekund till en längtan till att inte ha större problem än de du beskriver. Ilska leder mig ingen vart.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: