Jag skulle ALDRIG klara det…..

…….är en mening vi ofta får höra av andra. ”Jag skulle ALDRIG fixa det ni gått och går igenom”. Så hade jag nog också sagt. Hade någon sagt till mig i januari förra året att ”din dotter kommer få cancer”, så hade jag inte trott att jag skulle fixa det över huvudtaget. Men det gjorde jag. Det gjorde vi. På något sätt, tog vi oss igenom förra året på ett beundransvärt sätt. Jag vet, det är inte ”legitimt” att prata gott om sig själv – men jag är faktiskt stolt över hur vi höll ihop vår familj under sjukdomstiden. Så kom kvällen innan Meja dog, då vi visste att det skulle till ett mirakel för att hon skulle överleva. Jag satt bredvid henne där hon låg djupt nersövd i respiratorn. Jag grät och grät och tänkte att jag kommer inte klara detta, jag kommer inte kunna stå upp, jag kommer förbli en våt fläck för resten av livet. Men här är jag. Här är vi. Vissa dagar är vi blöta fläckar, konstigt vore det väl annars…….Men jag undrar var kraften ändå kommer ifrån. Hur oförberedd jag var på en kris av detta slag, hur lite jag visste om hur jag själv skulle vara/reagera/agera både under sjukdomstiden och nu. Och än mindre visste hur Micke skulle vara. Och han om sig själv. Detta är inget vi pratat om tidigare – tror inte att särskilt många har det som samtalsämne……? Han och jag är så totalt olika i ”det mesta” och så har vi varit och är så lika i detta……..nästan otäckt. Men nu när verkligheten är som den är, värsta tänkbara, så är jag så otroligt tacksam över att det är så. Att vi inte behöver tampas med att vi sörjer på olika sätt, har olika behov av att prata etc etc – utan vi kan fokusera ”endast på att ta oss framåt”. Denna nätta lilla uppgift…..GALET är ordet vänner……

Helgen avslutades med ännu en premiär. Årets första dopp, livets första fotbollscup och så idag årets första Lisebergsbesök. Dessutom årets första stjärnvinst! Innan det var Fille och jag på äventyr, då vi åkte buss, spårvagn och pendeltåg upp till min fina mamma och grattade henne på mors dag. Det låter som om de bor långväga, men så är icke fallet – men vi valde att testa på alla kollektiva färdsätt. En fin dag.

Nu sover prinsen. När vi läst ett par kapitel och det var dags att sova, frågade han ”Varför fick Meja leukemi?”. Som alltid när denna fråga kommer, så säger vi som det är. Ingen vet. Det var ren j-a otur. Filip vet detta, men frågan kommer då och då – det är som om han måste få höra det igen och igen och igen. Fråga på bara fina Filip……det är så SKÖNT att han pratar, frågar, undrar, saknar…….att vi aldrig behöver ”dra” ur honom något. Vår kille, som alldeles snart fyller 6 år.

 

Lördag 25 maj 2013

Pappa och du hade en TUFF natt här på sjukhuset med syrgas, massa kontroller, massa jobbigt slem mm mm………Imorse hade du över 40 grader i feber och den går upp direkt alvedonen går ur. Man har konstaterat att du har ett influensavirus, men man låter antibiotika gå ett par dygn till då man ej vågar chansa (antibiotika biter ej på virus ju – men om det blir något bakteriellt också, så låter man dig stå kvar på antibiotika). Fille sov gott inatt och han sov till 9. Jag skjutsade honom till ett 5-årskalas ett par timmar därefter. Han var så snygg med skjorta och finshorts! När han var där, så åkte farmor, farfar och jag till Clas Ohlson och köpte en fläkt till badrummet i källaren. Sen var det dags att hämta brorsan och han var så nöjd så nöjd med kalaset. Han var hemma ett par minuter, sen gick han iväg med farmor och farfar till ”stora lekplatsen”. När de var där, åkte jag hit till sjukhuset och bytte med pappa. Sköterskan som är hos oss ikväll (kvällsskiftet börjar förresten ca kl 15) har saftat dig,dvs sprutat in stark röd saft i sonden – så låter man den vara där (sonden går ju ner i magsäcken, så det är ju där saften hamnar…..) ca 20-30 min innan man drar upp den igen via sonden. Saften ”binder” en hel del slem, så att du blir av med en del av det tjocka jobbiga slemmet. Du får alvedon regelbundet, då du har hög temp och när den verkat är du riktigt pigg – vi har till och med pratat med mormor och morfar en stund på Skype.

Parainfluensavirus är det du har förresten. Ssk har pratat med infektionskliniken och du får from nu inte vara i korridoren, så att du inte för det vidare till övriga barn som är här. Pappa och jag får röra oss ”fritt”, men du får som sagt var hålla dig inne på rummet. Givetvis är vi med dig i princip hela tiden, men det är skönt att kunna gå ut och ta sig en kaffe eller macka själv.

Såg förut att du har 2 rejäla blåsor på tungan och en på ena kinden – inte kul Loppan, men vi får nog räkna med att det kommer bli BETYDLIGT fler framöver….både i munnen och ”invändigt” hela vägen ner.

Vid 19.30 krälktes du REJÄLT igen och efter det fick vi dra på syrgas igen då du inte syresatte dig bra nog. Nattsköterskan drog dessutom igång aquapacken (om det nu stavas så….) – varm fuktig luft som kommer ur en slang som ska hjälpa dig med slemmet – att göra det mindre segt och hårt. Den låter otroligt mycket – ungefär som om man har på en kran på full sprutt precis bredvid sig. Men vi gör VAD SOM HELST för att det ska underlätta för dig älskling!!!!!

Annonser

6 thoughts on “Jag skulle ALDRIG klara det…..

  1. Jag skulle aldrig klara det.. Nej – så känns det onekligen när man tänker på att ens barn skulle få cancer. Eller än värre.. Dö ifrån en. Då tänker man lätt att man aldrig skulle klara det. Det är ju det värsta tänkbara. Ens största skräck i livet. Att förlora ett barn.
    Men självklart klarar man det! Man måste ju. Eller hur..? Sen HUR man klarar det är ju en annan femma. Överlever gör nog de flesta, men på vilket sätt? Jag har tack och lov ingen aning om hur jag själv skulle reagera i den situation ni varit och är i. Men Maria – jag håller med dig fullt ut. Ni gick igenom förra året med bravur! Ni har varit så otroligt tappra hela resan och det tror jag inte att alla hade klarat att vara. Så klappa er själva på axeln mitt i allt elände för det är ni värda. 100 gånger om! Även om inte er inställning kunde påverka hur sjukdomen utvecklade sig för Meja, så är jag säker på att båda era barn kände av er tapperhet och er fina inställning hela vägen. Och att detta hjälpte både Meja och Filip att ”må bättre” i den situation ni befann er i. Och det är något att vara stolt över! Fina ni! Kram

  2. Hej och tack för att du delar och skriver…du berör oss så på djupet Maria… Många har/kommer att ha er positiva, kärleksfulla och kämparvilja-sätt som ”riktmärke” när livet är orättvisst och tufft. Ni är väldigt fina! Stor kram

  3. Någon sa till mig ”att man blir så stark som man måste” Det kanske är så.. Ni har varit otroliga ❤
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: