Idag lämnade ännu en hjälte oss

Tror inte att någon i Sverige idag undgått att ännu en hjälte lämnat oss. Fotbollsvärlden sörjer, Sverige sörjer. Klas Ingesson förlorade även han kampen. Läste en krönika av Simon Bank. När jag läste den, så kände jag att den lika väl kunde varit tillägnad Meja. Hon var så många många år yngre, men likväl så stämde det så väl in på henne. Tänkte först citera lite av hans krönika, men nu när jag läst den än en gång – så känner jag att jag måste delge er hela. Fuck cancer. Meja, jag hoppas du tar väl hand om Klas. Ni har nu fått en ny spelare i laget..

 

Simon Bank; ”Rullstolen, kroppen som skrek nej, bakslagen, svullenheten, gifterna och en överjävlig motståndare som vann slag efter slag.

De säger att Klas Ingesson är död, men det går inte att tro det, går inte att ta in.

Han reste sig ju alltid. Det var ju vad han alltid gjorde.

Jag hoppas de har ordnat det med snuset i himlen.

Jag hoppas att där finns straffsparkar att slå, kanter att springa på, älgar att skjuta, gott kaffe och ett omklädningsrum du kan ljuga och svära i.

Jag hoppas att du lever där uppe, i döden, för att allt annat vore fullkomligt oacceptabelt.

Hela världen har skildrat de här sista åren, bilderna av en urkraft som petats ner i en rullstol vid sidlinjen har rullat runt som en berättelse om en mittfältare som gick in i en sista närkamp med sig själv. Någonstans är det väl logiskt att det var Klas Ingessons egen kropp som besegrade Klas Ingesson.

Det var inte så många andra som någonsin gjorde det, och nu är det som om en bit av oss alla gått sönder.

Märktes mest när han inte var med

Klas Ingesson är död, och det är inte bara det att han spelade, sprang och svettades för Sverige.

Han v a r ju Sverige, en bild av något som vi alla kunde spegla oss i.

Skogen som levde i honom, det cylinderstora snuset som rann under östgöta-överläppen, den befriande blonda bonnigheten och det bultande, generösa lejonhjärtat. Det k-märkta kulturarvet Klabbe.

Blodcancern förstod inte hur mycket vi behöver honom just nu. I ett varumärkesvårdande, egomaniskt cyniskt tidevarv var han en motkraft bara genom att finnas till.

Minns ni när VM-laget kom hem 1994? Hundratusen i Rålambshov en varm sommar i ett kallt Sverige, Fredrik Belfrage stod i tv och sa att det var sommaren när landslaget tagit tillbaka den svenska flaggan från rasisterna.

Klas Ingesson var alltid en mer teknisk fotbollsspelare än han fick höra, men det var de andra kvalitéerna som märktes mest. Hans totalt osjälviska löpande för laget, det oestetiska älgandet i 90 minuter som fick lagkamraterna att uppskatta honom mer än publiken. Som så ofta så märktes han mest när han inte var med.

Och nu är han inte med.

Ett ”tack” räcker ingenstans

Jag stod på läktaren i Turin när han VM-debuterade 1990, jag hade börjat jobba som journalist när han rullade in sin Rumänien-straff fyra år senare, när hans karriär gled över i de sista åren – Lecce, Marseille – pratade vi i telefon efter och inför matcher, han var aldrig annat än sig själv; varm, dundrande, direkt, genuin.

Minnena räcker inte till, ett ”tack” räcker ingenstans, hans arv är större än vad som går att överblicka här och nu.

Klas Ingesson var så stark att han till och med vågade vara svag.

Jag vet att han hade bestämt sig för att skriva en självbiografi tillsammans med Offsides Henrik Ystén, han förklarade själv varför han ville göra det:

– Folk har sett en vinnarskalle som aldrig fällde en tår. De vet väldigt mycket om skogshuggaren Ingesson, men väldigt lite om människan Klas.

Jag tror att han underskattade folk.

De allra flesta kunde väl se och känna hur oerhört mycket människa han var, vi hade hört honom berätta om sin depression under karriären, om hur hårt han tagit kritik, om hur svårt han haft att klara omställningen till ett liv efter karriären när telefonen slutat ringa och ingen längre verkade bry sig.

Klabbe lämnade sitt hjärta där ute, och det där hjärtat var så starkt att han till slut kom tillbaka för att ge fotbollen en ansträngning till, som ledare i Elfsborg.

Klas Ingesson var unik

Han lärde unga spelare om uppoffringar och ansvar, och han vägrade att sluta kämpa. Sjukdomen som härjade i hans blod tog del efter del av hans kropp, men inte mer än att det hela tiden fanns något kvar där inne som levde.

Han slutade aldrig vara generös, han ville aldrig vika från sidlinjen, hans kärlek till sporten och människorna i och runt den var så stor att inte ens cancern kunde släcka den.

De säger att sjukdomen vann till slut, men den klarade aldrig av att slå hjärtat i honom. Den var tvungen att döda kroppen först.

Det ska hållas minnesceremonier nu, det ska skrivas minnesord och fällas tårar, men mest av allt har vi alla ett ansvar att komma ihåg vad han var och vad han lämnar efter sig.

Värmen, omtanken, generositeten, det glödande hjärtat och en stor jävla snusjävel under läppen. Hjältar kan komma och gå, det finns ett hål där ute på mittfältet i dag.

Mitt i de tysta minuterna kan ni höra ett bullrande skratt från en skogshuggare.

Han var inte märkvärdig, han var bara fullkomligt unik.”

 

 

Tisdag 29 oktober 2013 (dagboksinlägget skrivet av Micke från början till slut)

Natten har varit lugn och fin. Du har sovit gott men jag har varit vaken ganska mycket. Du väckte mig vid 3 och ville att jag skulle byta blöja. Detsamma hände vid 4.30 men som sagt var, du sov gott emellan! Vid 8 kom sköterskan in med morgonmedicinerna och jag fixade alla dessa medan du sov vidare. Du tyckte att det var okej att jag duschade medans du höll på och vaknade till. Väl vaken så var det dags för kontroller och dusch av dig. Du är superduktig och hjälper mig kanon när vi duschar. Efteråt bytte sköterskan plåster över cvk och knapp, hon tvättade även med hibiscrub och även det gick såklart bra. Doktorerna kom förbi och jag frågade om dina värden som sjunkit till idag, de tycker inte att det är konstigt och de är inte oroliga. Värdena var hb 87, LPK 3.7, TPK 26, neutrofila 3.0, crp 18. Du är också mera snuvig idag och mera rosslig och det känns som om det kan vara något på gång, men jag hoppas jag har fel. Mamma dök upp runt 10.30 0ch vi åkte hem runt 11.3o. I bilen blev du jättetrött och somnade nästan och väl hemma ville du sova direkt så jag la mig hos dig i vår säng och du somnade direkt. Under tiden du sov tog jag mig en löptur, och när jag kom tillbaka så var du vaken och satt med mamma i soffan. Eftermiddagen har varit lite kämpig med mängder av blöjbyten. Du kissar och bajsar ofta men lite varje gång pga ditt magvirus. Jag hämtade Filip vid 15 så att ni skulle hinna få lite tid tillsammans. Vi åt middag ännu en gång framför tv’n då det är svårt att ”tvinga dig” sitta vid matbordet. Det blir ju såklart svårt för Fille som vill se på tv samtidigt och då glömmer att äta. Mamma och jag blir då irriterade, helt felaktigt såklart på brorsan, det är en jäkla situation detta prinsessan. Du avslutade med att krama och mysa med brorsan innan vi åkte tillbaka till sjukhuset iallafall. Det betyder så mycket för Filip. Ikväll är Filip, mamma, Siri och Anna på bio – de ska se nya LasseMaja-filmen och vi fick ett mms förut och de verkade ladda precis innan filmen började! Tack för idag prinsessan, jag älskar dig!

 

Popcorn är viktigt på bio....

Popcorn är viktigt på bio….

Annonser

One thought on “Idag lämnade ännu en hjälte oss

  1. Vilken fantastiskt fin krönika om Klas! Tack för att du delade den med oss Maria! Jag är säker på att Klas kommer ta hand om Meja ♡ Inför kommande helg tänker jag och säkert många med mig extra mycket på Meja och alla andra fantastiska änglar som vi saknar. Saknar så det gör ont! Lovar att tända ett extra ljus på lördag, för Meja så klart! Styrkekramar till er alla Maria ♡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: