Så är dagen här

Dagen. Mejas dödsdag. Jag har skrivit förut att jag inte varit så ”orolig” över att 26 november skulle bli så otroligt mycket jobbigare än andra dagar. Jag hade rätt. Detta är dag 365 av saknad. SÅKLART att denna dag alltid kommer kännas extra, konstigt vore det väl annars. Dagen idag är nog mer ”tydlig” för omvärlden. De flesta kommer ihåg var de var när sms’et/samtalet kom om att Meja blivit en ängel.

Kan dock inte förstå att det gått ett år? På ett vis har det gått så fort, och på ett annat vis stannade tiden. En del av mig dog den dagen, en annan del av mig satte igång att leva mer än någonsin. Att känna och tycka mer än någonsin. Att njuta av stort, men framförallt av smått mer än någonsin.

Micke och jag var hos Meja vid 11.05 idag och tände ljus. Efter det blev det en tur till ett byggvaruhus för att köpa elementrör……en del av det ”vanliga livet”. Så köpte vi med oss lunch hem och sen la jag mig och vilade en stund. Så knackade det på dörren och ett blomsterbud kom, med en känd leverantör-tack Johanna för titten! Gott att sitta ner och prata en stund!

Så blev det en sväng till till Meja, med storebror. Där lös så fint av alla ljus och blev varm i hjärtat av att se att hon fått så många besök!

Mormor och morfar kom hit en stund, tyvärr ”gick vi om varandra” hos Meja. De avlöstes av Mejas gudföräldrar + barn och nu är det snart dags att börja förbereda storebror för att sova.

Tack för sms, mail, kort, blommor som kommit- det värmer!

Ett år har gått. Imorgon fortsätter vår kamp,. Kampen att leva livet utan vår prinsessa.

Bild från eftermiddagsbesöket hos prinsessan,

Bild från eftermiddagsbesöket hos prinsessan,

Ni glömmer väl inte att varje krona räknas…..

http://www.barncancerfonden.se/1309121559/

 

 

Tisdag 26 november 2013

Älskade underbara unge – nu är du inte med oss längre. Himlen har fått den FINASTE av änglar. Skriver detta den 27:e nära midnatt, men såhär var tisdagen den 26 november; Inatt sov pappa och jag oroligare än någonsin. Slumrade lite, tittade på skärmen, slumrade, tittade på skärmen, slumrade, hörde/såg att röntgenpersonalen var inne. Pappa satte sig hos dig ”fullt ut” vid 6-tiden, jag en stund senare. Ditt blodtryck har varit lågt och pulsen hög hela natten och för första gången var både pappa och jag tvungna att helt fullt ta in och inse att du snart kommer lämna oss. Du vår vackra underbara prinsessa som kämpat dag ut och dag in. ”Vår” iva-läkare och en av våra läkare nerifrån (och en sköterska tror jag…..hela förmiddagen är lite ”dimmig”…….) och vi satte oss i föräldrarummet och iva-läkaren sa ”Igår hoppades vi att ett mirakel skulle ske, men det har det inte gjort”. Jag inte med ord beskriva känslorna som kom. Trots att vi fått dödsdomen x flera dessa sista dagar……Att veta att vi snart ska förlora dig!?!? Satt ensamma ett tag, sen ringde er fina pappa ytterligare VIDRIGA samtal. Han har fått ta i princip ALLA dessa samtal under hela resan – TACK ÄLSKADE MICKE! Innan vi blev lämnade ensamma i rummet fick vi reda på att de skulle koppla över dig från HFO’n till en vanlig respirator. Hur lång tid du skulle bli liggande i den, kunde ingen förutspå – ett par timmar? Ett par dygn!? Pappa pratade först med morfar och efter ett tag ringde han upp igen och pratade med Filip om hur allt låg till…….så frågade han brorsan om han ville komma före eller efter du blivit en ängel. Din stora fina kärleksfulla storebror sa före. Vi bad dem vänta med att byta respirator och tur var det. Mormor, morfar och Filip kom. De var inne i rummet hos oss, sal 3 på IVA – Muminrummet. De fick se dig, klappa på dig och säga hej till dig. När sedan bytet av respirator skulle ske, var jag hos Filip och pappa hos dig. Jag var så otroligt kissenödig, men kom ”av olika anledningar” inte iväg till toaletten. Tur var det. En barnsköterska kom ut och hämtade mig. Jag frågade om allt var klart, dvs att bytet var gjort. Jag fick inget ordentligt svar utan såg bara stress i hennes blick. Kommer in och där ligger pappa bredvid dig, rödgråten, och du har en helt annan färg än tidigare. Din saturation hade fullkomligt RASAT efter bytet av respirator. TACK älskade Meja för att du höll ut tills personalen fann mig.

Du somnade in med pappa och mig på var sida om dig, kl  11.05. Vi tackade dig för ALLT du gett oss – vår tappra tappra krigare. Personalen la över oss flera täcken, men var i övrigt ”osynliga”. I ett töcken ringde jag upp Sofia där jag låg och höll om dig – din fantastiska gudmor har funnits vid din sida VARJE timme hela vägen, så det kändes så RÄTT att ringa henne.

Vet inte hur länge vi låg där!?!? Återigen, personalen var så otroligt smidiga och proffsiga. Efter ett tag (som sagt var, har NOLL koll på efter hur lång tid det skedde) gick pappa ut till Fille och mormor och morfar en stund och kom sen tillbaks. Som väl var hade vi den finaste av tröjor nere på avdelningen. En i personalen gick och hämtade. En LILA tröja med mumintrollet och Snorkfröken som kramas. Denna tröja valde Fille till dig för ett tag sedan (vilket SÄKERT är antecknat tidigare…..) ”Det är Meja och jag som kramas”, sa han när han såg den. Jag kommer inte ihåg om pappa och jag var med dig själv när du var klädd, eller om brorsan var med direkt!? Kommer inte heller ihåg när jag pratade med min älskade syster eller när mormor och morfar kom in i rummet igen. Hursom, så låg brorsan bredvid dig i sängen i ett par timmar. Han klappade, kramade och MÖS med dig – precis på samma vis som han ALLTID gjort. Du kommer ALLTID ha världens finaste storebror och han den finaste lillasyster – även om ni från och med nu inte är på samma ställe. Jag pratade med dig flera gånger tidigare idag om att jag LOVAR att vi ska ta hand om Filip och hjälpa honom framåt i livet. Och om att pappa och jag ska hjälpa varandra. Vi ska alltid påminna Filip om hur mycket du alltid älskat honom och sett upp till honom. Du kommer lämna ett ENORMT tomrum efter dig prinsessan. Jag förstår att vi kommer lära oss leva med sorgen – men frågan är HUR?!

De senaste dagarna samlade du på dig så otroligt mycket vätska och direkt du somnade in svällde du än mer framförallt i ansiktet. Det kändes verkligen som om du ”flög iväg” direkt du somnade in…….Det var så tydligt att det bara var ett skal. Vi hade en fin stund med dig älskade unge. Fille, mormor och morfar åkte lite innan 14. Filip hade SVÅRT att gå. Han ville gärna lyfta med dig ut, eller ta sängen på släp som han sa…..Fin finurlige bror som ALLTID HAR FÖRSLAG PÅ LÖSNINGAR. Tänk om även detta gick att lösa……Fille åkte med mormor och morfar hem, det kändes tryggt att han var med dem.

Tidigare på morgonen var två sköterskor från avdelningen uppe och sa hejdå till dig. jag sa att ”du kämpat så”. Men vet du vad Meja, sa den ena då samtidigt som hon strök dig på armen – det är OKEJ att inte orka kämpa längre. Ja Meja, det är verkligen OKEJ – du har kämpat mer än de flesta skulle orkat. Du gav dig verkligen inte förrän det ”verkligen var kört”. Jag kommer aldrig att acceptera att du inte finns mer – men du, vi och doktorerna har gjort ALLT.

Två av doktorerna från avdelningen var här också, tror att det var innan du blev en ängel – men återigen, hela denna dag är som i en dimma.

Efter att Fille, mormor och morfar åkt kom en från lekterapin och gjorde hand- och fotavtryck. Så kom en sjukhuspräst (hon skulle bara vet att du var ”längre än Jesus” som du sa en gång) och så kom en fotograf. Helt absurt.

Pappa och jag var sedan ensamma hos dig ett bra tag. Vi fick torka ur ”rekordbusar” (som du sa) då det läckte ur näsan. Nappen och snutten var GIVETVIS hos dig och innan vi gick fick du även ett par pixi-böcker; ”Trolleri med liten skär” och ”Bonden Konrad”. Barnsköterskan som blev vår favorit var hos dig när vi gick……..det kändes gott att just han var där. Som alltid, så sa vi INTE hejdå, utan vi ses igen.

Vi gick direkt ner till 322:an och tömde vårat rum . där vi tillbringade så otroligt många dagar och nätter. Så  gick vi med en massa påsar till bilen – det var INTE så här vi skulle lämna sjukhuset…….Älskade vackra prinsessa – himlen har verkligen fått den FINASTE av änglar, men alldeles alldeles för tidigt.

Vi åkte och köpte hamburgare och sen hem – så bara timmarna gick!? Efter efter par timmar kom vi på att hamburgarna stod på bordet, oätna……

Vet inte riktigt vad vi gjorde resten av kvällen – och så här kommer det nog vara, livet kommer vara ”dimmigt” ett tag……

Packningen. Rum 4 på avd 322 är tömt.

Packningen. Rum 4 på avd 322 är tömt. Lämnade kvar en hel del filmer och böcker där – det kommer komma nya barn som behöver få tiden att gå……

 

Annonser

30 thoughts on “Så är dagen här

  1. Tack för att jag fick följa din resa änglaMeja. Jag hoppas med hela mitt hjärta att vi aldrig kommer till den dagen, men om vi gör det så har du och din fina familj visat mig att man kan klara det också. Mycket kärlek från en kämpande mamma

  2. Visst är det konstigt hur man gick in i dimman när det värsta hände? Själv kan jag komma ihåg vartenda detalj av ögonblicket då min älskade kille gick över till andra sidan den 10 september 2013 efter en 18 månaders kamp mot sin cancer. Den stunden spelas upp i mitt inre om och om igen. Men allt efter är otroligt dimmigt. Hur kom man igenom dagen, veckorna månaderna och nu över ett år av den djupaste sorg och saknad? Jag tror att hjärnan stänger ner för det blir för mycket att ta in. Förlusten är så stor att man kan bara ta in den i bitar.
    Tack för att du delar med dig av er historia. Bloggen är ett väldigt fint minne av ett mycket älskat barn.

    Ikväll tänder vi ljus för Meja, superkämpen och för alla andra barn som förlorat livet i denna jävla skit sjukdom.

  3. Har skrivit till dig/er en gång tidigare om vilken betydelse er fina familj har fått i mitt liv, näst intill varje dag sen den 7:e april har jag varit inne på bloggen. Jag har hejat på Meja, tänkt på er massor och hoppats och hoppats på att slutet skulle bli annorlunda, trots att man hela tiden vetat.
    Vilken otrolig tjej er Meja var och vilken otrolig kille ni har i Filip och vilka föräldrar era barn fått! Ni är förebilder på massor av olika vis och hade bara kärleken kunnat övervinna allt så hade det inte funnits en chans i världen att er resa skulle sluta som den gjorde men tyvärr räcker det inte med bara kärlek och jag kan som säkert alla andra som fått följa med på er resa bara beundra er och tacka er för att ni delat med er, varje dag sen jag började läsa denna blogg har jag reflekterat, tagit tillvara och försökt uppskatta även det lilla och enkla i livet. Jag hoppas att du fortsätter att skriva trots att dagboksinläggen med Meja tagit slut. Tack än en gång för att du delat med dig! Er fina dotter har trots att jag aldrig träffat henne i verkligheten fått en speciell plats i mitt hjärta!

  4. Hej, det var jag som kom fram på ”för att vi kan”.. Och jag känner det än starkare idag, Fille, vilken fantastisk storebror han är!
    Det är så svårt att läsa om Mejad kamp, om er kamp, ni har en fantastisk styrka!
    Jag ser må mycket i Filip och Mejas relation i mina barn och blir så berörd.
    Jag kan aldrig föreställa mig det ni upplevt och hoppas aldrig jag behöver.
    Min tanke har varit god er varje dag!

    Johanna

  5. Tårarna strömmar. Det är så oerhört, oerhört sorgligt och hemskt men samtidigt så fint skildrat. Och jag är så imponerad av hur fint ni har hanterat detta gentemot storebrorsan. Hur ni hela tiden har fått honom att känna sig trygg och älskad.

    Jag miste min syster och jag minns min mammas sorg och desperation. Hur hon grät hysteriskt på nätterna. Hur hon liksom blev en skugga, ett skal. Jag var så rädd över att inte räcka till. Över att min mamma skulle välja att följa min syster. Och lite av detta lever faktiskt kvar hos mig, än idag.

    Det är tydligt att ni får er Fille att känna sig sedd och bekräftad. Älskad och inkluderad.

    Jag önskar er allt gott!

    Kramar i massor!

    /Johanna

  6. Hej… Jag har följt eran resa den senaste månaden ungefär.. Och varje dag (fast man har vetat) så har man hoppats på det där miraklet. Jag känner er inte och inte ni mig heller. Bor uppe i Norrland och hittade hit av en slump första gången… Ni verkar vara en underbar familj (och jag tar med mig många av era tankar och kloka ord) och Supermeja kommer jag att minnas med glädje trots den tragiska kampen. Barncancerfonden får självklart ett extra bidrag… All lycka i framtiden till er!

  7. ja vi tänder ljus för meja och dom andra barnen.kramar till er micke maria o fille o skickar kram till supermeja i himlen…

  8. Åhh fina Maria jag har inga ord. Tårarna rinner nerför min kind och dom vill inte sluta att rinna. Jag har följt eran resa här på bloggen och vill bara säga vilken fantastisk familj du har. Så mycket kärlek! Tack för att ni har delat med er💜och Fuck Cancer!!
    Kram Daniela ( vän med Carin)

  9. Vilken storebror Meja har. Så klok.
    O vilken kämpe, Meja!
    Jag är så tacksam över att få äran att följa er blogg. Så vackert in i det hemska. Så mycket styrka, så otroligt hemskt det ni tvingats leva i. Så underbart att få ha haft så fin dotter i livet hos er. Jag är övertygad om att Meja är stolt över er!
    Var rädda om varandra!
    Tänder ljusen för er ikväll och tänker lite extra på alla som fortsatt sin resa!
    Kram

  10. Känner en sorg och saknad trots att jag inte känner er. Tänder idag ett ljus för er Meja. Mina barn såg en bild på Meja när jag läste bloggen. De är 5 och 3 år. En storebror och en lillasyster. De har pratat mycket om Meja och Filip sen dess. Min son ville ringa Filip och trösta och jag sa att vi tänder ljus och skickar tankar. Förklarade för 5-åringen vad barncancerfonden gör och veckopengen skulle då absolut doneras. Ja jag känner igen mycket av det du skriver om i min pojke och hans lillasyster. Tacksam för livet att jag får ha dem kvar. Förtvivlad att ni inte fick. Skickar tankar till er och pengar till fonden. Det är tyvärr allt vi kan göra 😦

  11. Ligger bredvid min tvååring i liberoblöjor strl.7.
    Varje trotsigt utbrott, alla kämpiga mornar varje gräns som prövar mitt tålamod
    – det är liv. Er historia ger mig perspektiv.

    Jag önskar er liv, lust och skratt.

    / en annan mammamaria

  12. Fruktansvärt att behöva gå igenom det ni gör, att tvingas leva utan sin dotter…finner inga ord… Men har förstått att Meja var en otrolig kämpe men även ni och Filip. Stor kram

  13. Har följt bloggen länge och idag rinner tårarna för er. Helt för djävligt, helt enkelt! Så orättvist! Er styrka i kampen är bortom allt, men jag förstår att måste man så går det. Och det är detta jag tar med mig nu: den ovillkorliga kärleken till ett barn, och detta att allt är bra, även om vardagen är tuff.

  14. Jag finner inga ord, det är så oändligt sorgligt det ni går igenom. Ville bara skicka en varm kram och säga att ni ofta finns i mina tankar 💙

  15. Fina fina meja! Och tack för att ni delar med er av er historia! Har läst sen start och idag sörjer jag verkligen. Känner er inte men ni har fått en plats i mitt hjärta. Tänker på er!

    Kram Linda

  16. Tack för att du fyllde världen med ljus för en stund Meja ❤️
    Du har fyllt så många hjärtan med glädje och lycka och du har lärt mig (och säkert många fler med mig)
    meningen med livet.
    Jag hoppas att du har det bra där du är nu och DU!… Vilken kämpe du är!

    Du är en riktig superhjälte! Supermeja ❤️

    Mina varmaste och kärleksfullaste kramar till er i familjen! Och tack Maria för att du valde och orkade att dela med dig.

    Fuck Cancer

  17. Idag har vi tänt ett ljus för Meja, men även för er som varje dag kämpar med saknaden. Det går inte att föreställa sig känslan att förlora det käraste man har men du beskriver det med en smärtsam verklighet och tårarna rinner när jag läste om dagen för 365 dagar sen.. All kärlek, styrka och beundran till er för att ni fortsätter kämpa och delar med er till andra som går igenom olika svårigheter i livet.. Det gör att Meja i allra högsta grad är levande hos många. Kramar

  18. Hej, jag känner er inte utan hittade hit via en bekant. Det är verkligen helt obeskrivligt vad ni tvingats gå igenom. Tårarna rinner ner för kinderna när jag läser och tänker på hur orättvist livet är. Inget barn ska behöva dö av den där jävla skitsjukdomen.

    Stor kram till er alla. Ta hand om er!

  19. Maria och Micke! En sådan fruktansvärd resa ni har tvingats göra, men så kärleksfullt och varmt skildrad. (Och vilka fina kommentarer.) Ta hand om er och fortsätt leva en dag i taget! Krama om Filip från mig – vi ses.

  20. Det är så ofattbart hur man klarade av det där svåra. Ett inre kaos som man bara var tvungen att ta sig igenom. Den svåraste smärtan. Som att befinna sig ett vakuum.
    Och efteråt. Tomhet. Att åka hem med all packning. Utan sitt älskade barn. Det går inte med ord att beskriva.
    Tack för att du ändå sätter orden på det.
    Tack för att du finns i mitt liv.
    Varma kramar

  21. Livet är så orättvist, har följt er blogg och önskat så att er kamp slutat annorlunda och inte så fel, vilken otrolig familj ni är! Tack för att man fått följa er kamp, styrke kramar Linda

  22. Vilken oändlig sorg att mista ett barn. Jag har följt bloggen under en lång tid och kan inte riktigt förstå att ett litet barn klarar av alla dessa behandlingar som eran lilla guldklimp Meja gjorde. Jag är djupt imponerad av både Mejas mod och av andra cancersjuka barn som går igenom allt detta. Även jag tände ett ljus idag för Meja.

  23. Finaste finaste Meja! Vilken kämpe! Finns inte ord för hur orättvist livet kan vara! Er fina familj och Mejas öde har berört mig djupt! Ni är helt underbara❤️ Känner sådan sorg och kan bara föreställa mig hur ni måste känna… Mejas minne lever vidare och tack vare all er kärlek ler hon helt säkert i sin himmel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: