Gårdagen

Återigen tack snälla för alla fina ord och värme vi fick igår, både här via bloggen, facebook, sms, samtal, blommor, kort….. Jag vet att Meja, var hon än är, sitter och applåderar åt er – att ni hjälper oss myrsteg fram på vår krokiga väg. Gällande alla fina ord ni gett oss, jag kommer svara er alla – förr eller senare. Men av hela mitt hjärta, TACK!

Det finns ytterligare 2 dagboksanteckningar kvar. Min plan var att skriva fram tills begravningen, men orken tog slut. Micke frågade mig alldeles nyss hur jag ”tänker med bloggen”. Jag kommer inte sluta skriva. Däremot kommer det bli glesare mellan inläggen.

Snart ska Micke och jag bege oss in mot stan för att äta middag tillsammans och senare gå på konsert. Inte igår. Filip ska somna hos Elias. Hela mitt hjärta skriker att vi ”skulle ju lämna dit två ungar”, men verkligheten är annorlunda. Meja, vi ska njuta av mat och musik – precis som du gjorde. Maten var ingen njutning under sjukdomen, det säger sig självt – men musiken var med hela vägen.

 

Onsdag 27 november 2013

Både pappa och jag så så illa så illa inatt. Jag har vaknat hur många gånger som helst, gråtit,slumrat, gråtit, drömt…….Vi låg kvar i sängen halva förmiddagen – försökte ta in vad som egentligen hänt…….

Hemskt nog är det mycket praktiskt som måste ordnas, så kl 14.30 hade vi möte med kuratorn och sjukhusprästen. Helt galet att behöva sitta och prata sjukskrivning mm dagen efter att vi förlorat ett barn, förlorat DIG vackra Meja. Ingen av dem kände ju dig, så mötet blev inte så känslomässigt om man säger så – både pappa och jag var ”lugna och sansade”.

Efter mötet åkte vi direkt upp till Surte och hämtade brorsan. Han och morfar var på lekplatsen och han kom SPRINGANDE när han såg oss och slängde sig i pappas famn. Han har inte sett pappa ”på riktigt” på länge länge. Väl hemma blev det sent innan vi kom i säng och då hade Filip (som låg mellan oss) så svårt ”Vem ska jag krama?”, ”åt vilket håll ska jag ligga?”. Försökte förklara att pappa och jag från och med nu kommer finnas hos honom hela tiden…….det sista han ska tänka på är att ”ta hand om oss”…….

Det är så otroligt tufft Meja – varje gång jag blundar, ser jag ditt vackra ansikte. Det är en sådan TOMHET. Men vet du, än så länge är tomheten mest att vi nu helt plötsligt inte har NÅGOT att bry oss om – efter MÅNADER då det varit mer än fullt upp HELA tiden. När sen den STORA tomheten kommer, det vill säga då vi verkligen kommer förstå att du är BORTA……då blir det nog än tuffare…….

Förresten, satt med brorsan och såg på bilder och videor med er, då sa Filip; ”Konstigt, ska vi leva ett helt vanligt liv nu fast det inte alls är som vanligt?”.  Ja du Filip, EXAKT SÅ ÄR DET…….

2 av 3 har somnat.....

2 av 3 har somnat…..kolsvart i rummet, därav den minst sagt dåliga skärpan….

 

Annonser

5 thoughts on “Gårdagen

  1. Han är klok som en bok eran Filip. En del av Filips klokhet kommer säkert från hans kloka mamma. Jag ser också fram emot att du fortsätter med bloggen. Du har en fantastisk förmåga att skriva.

  2. Du skriver så att det går rakt in på nåt sätt. Tack för att du delar med dig och även fortsättningsvis. Gör så så ont att läsa och jag önskar att ni aldrig hade behövt vara med om detta. Fina Meja, vilken kämpe. Och Filip. Och ni. Skickar många kramar till er!

  3. Så overkligt det måste kännas, den där tomheten du beskriver. All tid som spenderats på sjukhus, den psykiska stressen, hopp och förtvivlan. Också tar livet slut och ni ska lära er leva på ett helt nytt sätt, utan 💕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: