Tomas Andersson Wij

Var på konsert häromkvällen ju, Tomas Andersson Wij på Storan. Som alltid levererade han. Jag hade inte lyssnat in mig alls på hans nya platta, inte hört en endaste ton. Han inledde med ”En gång till ska gatorna ropa” (från hans senaste platta). En av de sista i konserten var ”Ett slag för dig” (många år gammal). Den sistnämnde är definitivt från oss till Meja; ”Varje cell i min kropp, saknar dig. Varje slag i mitt bröst, är ett slag för dig”. Den förstnämnde tror jag Meja sjunger för oss där hon nu är; ”För livet är det vi har, om vi inte vill vara döda. Kom ut och lev den tid du har.”

I dagboken den 26:e skrev jag ju att jag pratade med min syster, men att jag inte minns vad jag eller hon sa. Min älskade syster har nu fyllt i luckan åt mig. På sin blogg skrev hon;

Veckan

Veckan avslutas. Eller nej, det gör den ju först söndag, Men.

Som innehöll bland annat konstigaste ârsdagen. Min syster har sedan i vâras skrivit sin blogg som ledde fram hit, dit. Hon skriver väldigt rakt, fint, öppet. Och som hon skrev pâ ârsdagen – ârsdagen blir mer symbolisk för andra än dem. Och sâ är det ju självklart. De lever med det, vi lever med det. Tycker det är sâ fint att det hon skriver tycks hjälpa sâ mânga framât.

Lilla Meja. Sâ overkligt och omöjligt att ta in (likt alla dödsfall).

Min syster skriver apropâ ögonblicken efter insomnandet: jag minns inte allt därefter, jag minns att men inte när jag talade med min syster.

Men jag minns. Sâ väl. Det var minuter senare. Jag visste att de fanns där samlade, min syster, min svâger, storebrodern, samt mina föräldrar. Hur lângt borta vi var, ändâ sâ nära, där jag stod ute pâ gräsmattan. Min syster sa: nu är hon en ängel, H. Hon har lärt oss sâ mycket dessa mânader. Och nu kommer F. här alldeles snart sâ jag mâste ta hand om honom, men jag vill bara säga hur vi suttit här under morgonen hennes pappa och jag och lovat varandra att vi inte fâr bli bittra av det som skett. Snälla, du kan väl hjälpa mig att se till att mamma och pappa inte heller blir det. Hejdâ.

(*). Och här stod vi. Omgivna, konkret sett, av dimma. Och kände: det förunderliga.

TACK systeryster för att du gav mig en ”pusselbit” som fattades denna vidriga dag. Jag kommer precis ihåg var jag stod när vi pratade, men innehållet var borta fram tills att du gav mig orden!
Annonser

One thought on “Tomas Andersson Wij

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: