1 år sedan vi begravde vår Meja…..

För ett år sedan begravdes vår prinsessa. En tung dag, men för oss hade det värsta redan hänt. Tror (utan att veta helt) att begravningen var värre för många i omgivningen. Allt blev väldigt definitivt.

Kistan stod där längst framme i kyrkan. Pippi-lakanet låg över, och så ett av de finaste kortet på Mejisen. Filip, Micke och jag satt längst framme – så som ”man gör” när man är närmast anhörig. Temat för dagen var Astrid Lindgren. När folk kom in i kyrkan, spelade kantorn bla Lille Katt – något som vi inte visste om, vi hade ju bara bestämt musiken som skulle vara under själva akten. Efter klockringningen spelades ”Rid över skog” ur Ronja Rövardotter, vilken är fantastiskt fin. Så direkt en solosång; ”Kärleken är” som vår vän spelade och sjöng så fint så fint. Samma tjej som spelade och sjöng på bägge barnens dop. Vi valde lättsamma psalmer, som folk kan…….”Tryggare kan ingen vara” och ”Och nu så vill jag sjunga” – den sistnämnde är ju även den en Astrid-sång. Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön och träden är så fina och marken är så grön……20 december – galet va!? Men det är så GALET att barn dör, så inget annat kan bli mer galet! Under ”avskedsakten” fick alla gå fram och sätta ett klistermärke på kistan, de fick ta varsitt ur en korg när de gick in i kyrkan. Kistan blev så fin och så ”mycket Meja” – klistermärken högt och lågt…….Sista solosången var ”Luffarvisan” ur Rasmus på luffen. Jag vill va fri som en fågel…….nu är hon det, vår älskade Meja. Fri från alla slangar, alla mediciner och all smärta. Men älskade underbara unge, du skulle ju vara HÄR och vara fri från allt det…….När vi satt där och lyssnade hörde jag Meja när hon sjöng den. ”Fri som en fôggel” – hon sjöng den på värmländska…….Så avslutades det hela med att kantorn spelade Idas sommarvisa.

Prästen vi hade hade en så fin predikan. Hon inledde med att säga att till och med hon tvivlar i sådana här lägen, när barn dör…..Sen pratade hon så fint om Meja, trots att hon enbart ”kände” henne via våra ord. Hon pratade så fint om storebror Filip och om vår kamp och vår ”kommande kamp”.

Barnens morfar, alltså min pappa, höll ett jättefint ”tal” till Meja, Filip och oss när han gick fram till kistan. Hur han orkade det, förstår jag inte än idag – men är det något jag lärt mig, så är det att vi människor klarar av mer än vi tror. Han resonerade så att det hade känts fel att ta det i församlingshemmet efteråt – han ville prata till MEJA. Så fint……

När det var klart i kyrkan gick alla gäster till församlingshemmet, alla utom Mejas gudföräldrar Anders och Sofia. De bar, tillsammans med Micke och mig kistan till gravplatsen. Filip var med såklart. Helt absurt, att sänka ner en kista med vår fina dotter……..Anders och Sofia stod kvar ett tag, men gick sedan till övriga gäster. Fille stannade hos oss en stund, men sa sen ”jag springer ikapp dem” – så skönt att han var/är så trygg i sig själv att han ville till dem och framförallt att han ”vågade lämna oss”, det känns som att vi lyckats med att han inte ska känna att han ska ha ansvar över oss……..

I församlingshemmet hade vi ett bildspel som gick hela tiden med mängder av bilder på Meja (och Filip) och så lite tyst Astrid-musik i bakgrunden. Vi fikade och på ett bord hade vi ett kort på Meja och hennes långa långa Supersnöre…..

Är så tacksam över att så många ville dela denna dag med oss, hann inte prata med alla – men så är det ju vid alla ”större sammankomster”, vare sig det är i glädje eller sorg…….

Kvällen spenderades här hemma. En av mina närmsta vänner var här med sin fantastiske man och ena barn. Sonen, Axel – som ni ”såg” när vi var på Liseberg i somras är ju 3 dagar yngre än Meja. Filip lekte så fint med honom och det kändes så gott att just de var här. De har två fina barn till, men det kändes som sagt var så gott att det enbart var Axel som var här den kvällen. Detta låter jättekonstigt kanske, men  det har ju inget med de andra två barnen att göra – har pratat med mamma Johanna om detta vilket hon såväl förstår. Hade myskläder och åt hämtpizza och pratade om liv och död.

Det blev sent innan jag fick publicerat detta inlägg, men Micke och jag fastnade framför datorn och tittade på bilder och filmer på våra fina barn……

Igårkväll förresten, när vi läst godnattsaga sa Filip ”helt spontant” (dvs vi hade inte pratat om syrran då); ”Jag saknar Meja”. Så berättade han att han häromdagen på skolan huggt ur ett hjärta av is (för du vet den där stora vattenpölen på fotbollsplanen mamma, det hade blivit is på den!!!!!) och ristat in M på det……Varje gång han uttrycker sin sorg och saknad över lillasyrran så är det som en kniv som vrider om hjärtat, samtidigt som jag är så oändligt glad och tacksam över att han gör det.

Detta blev, som vanligt, ett ”oredigerat inlägg” – är trött så ögonen går i kors på mig, så även om jag hade velat hade jag inte orkat läsa igenom det…..Det sista jag gör är att slänga iväg ytterligare ett grattis ner till finaste systerdottern i Frankrike som fyller 6 år idag. Förra året fick den 20 december inträffa den 21,  min syster svåger lyckades ”förvilla henne lite” – bättre för alla då, att inte begrava och fira födelsedag samma dag……..

Detta har jag säkert publicerat tidigare. Baksidan av en fotoram som nu ligger i kistan. Storebror skrev och målade kors till sin älskade syster…..(iklädd tomtedräkt ser den uppmärksamme – slutet av november, men vad gör väl det?)

Några av alla klistermärken som det fanns att välja bland i kyrkan.

Inga ord finns…..

Micke, Filip (och jag där bakom någonstans) satte de första klistermärkena – förutom alla de Fille satte dit när vi la Meja i kistan.

Så mycket kärlek…..

Bildspelet

Ett av de längsta supersnören jag känner till….

Vet inte om jag publicerat nedanstående foto förut? Men detta kortet är så mycket MEJA. Så galen (brallor på huvudet), glad, full i bus och så ljuvlig. Älskade Meja – vi saknar dig så oerhört, du FATTAS oss……