2 år sedan diagnos……

……..och 1 år sedan jag startade bloggen. Önskar av hela mitt hjärta att denna bloggen inte funnits. Men, som jag så ofta skriver; verkligheten är som den är och vi måste göra det bästa av livet. För vad vi än gör, hur vi än beter oss så får vi inte vår fantastiska tjej tillbaks. 

I ett år har jag skrivit här. På sistone mer sällan, men jag kommer inte sluta. Vissa inlägg har varit otroligt jobbiga att skriva och än jobbigare att läsa i efterhand. Har vi verkligen varit med om allt detta?! Hur orkar vi stå upp!? Men samtidigt så är jag så glad över att jag startade den, för jag är övertygad om att den hjälpt mig att ta mig framåt. Den har varit ett sätt att bearbeta allt. Även om det är jag som skrivit alla inlägg, så har den hjälpt även Micke. Han har läst varje ord och även han ”tvingats” gå igenom allt som hände och händer. Att vi sedan fått så mycket respons, så många hejarop på vägen, så många historier berättade för oss, så många ”bevis” på att vår historia faktiskt hjälper andra – det känns helt otroligt!!!!!

Tack till er alla som följer oss! Lova mig att om vi möts ”på riktigt” i något sammanhang, att ni då ger er tillkänna!!!!! Detta har hänt några gånger vilket varit GRYMT!

Nu är det dags att ta tag i påskdagen 2015. Ser att dagen kommer bjuda på sol. Vet att det kommer ätas fantastisk mat. Är övertygad om att Filip och morfar kommer ta en vedeldad bastu för tredje dagen i rad. Säkert kommer dagen innehålla ett antal parti Uno vilket är Filles nya grej. Hör nu från nedervåningen att syster och systerdotter i Frankrike är på Skype så nu sätter jag punkt!

Annonser

5 thoughts on “2 år sedan diagnos……

  1. Det är svårt att förstå ”hur ni står upp” men glädjande att ni gör det, trots allt. Kram ❤

  2. Det går fortfarande inte att ta in att vi som förälder fortsätter att stå, vad som egentligen hände och vad vi gått igenom. Tack för att du finns i mitt liv och gör det lite lättare!
    Kramar

  3. Vilken kämpe, verkligen SuperduperMeja. Och den fina syskonkärleken. Sådana fina bilder när de sitter tätt intill varandra. De hörde ihop som två pusselbitar.

    Visst ser jag syskonkärleken mellan mina flickor men lika ofta är det bråk och skrik och inte alls så kärleksfullt. För att i nästa sekund gadda ihop sig mot oss föräldrar. Har ungefär samma åldersslillnad mellan mina barn. Storasyster fyller 6 i sommar och lillasyster blir 3 i november. Er berättelse har verkligen gripit tag i mig och många tårar för er tappra lilla krigare, din kärleksfulla son, din makes styrka att stå vid Meja sida trygg å lugn genom allt och dina nakna raka ord lämnar ingen oberörd.

    • Tack snälla för din kommentar. Vilka fina ord om oss som familj…..

      Syskonkärlek är väl alltsom oftast som för era barn-att det är gap och skrik inemellan……! Men det var aldrig något sådant mellan Filip och Meja, hur konstigt det än kan låta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: