När kroppen ”kopplar på”

Inatt ropade Filip upp oss ”jag blöder näsblod”. Inget konstigt, farligt eller skrämmande (ja om man inte har cancer då och låga trombocyter/blodplättar…….) – han har sedan han var liten blött av och till och det varit blodbad i hela sängen. En egenskap han ärvt av sin mormor och pappa.  När han ropade sprang vi upp som vanligt (det brukar som sagt var inte droppa, utan mer forsa så det gäller att ”rädda det som räddas kan”…..), jag bad Micke ta med en hushållsrulle upp då jag kom ihåg att den tagit slut på kvällen. Vi är ett grymt team även nattetid, så det går som på rutin. Detta med näsblod har hänt flera gånger även efter att Meja dog och det har inte varit något konstigt med det. MEN inatt så hände något. Både Micke och jag kastades bakåt i tiden. Han till stunden då personal kom in och väckte honom där han låg och sov på rum 4 på barncancercentrum och sa att han var tvungen att ta sig upp till IVA. Språngmarschen upp från vårat sovrum till Filips rum hade lika väl kunnat vara språngmarschen tre våningar upp till IVA och Muminrummet där Meja låg nersövd i respirator och hade fått en blödning i lungan och var nära att stryka med. För mig kom stunden då Micke ringde och sa att jag var tvungen att komma in, att det var riktigt riktigt illa med vår prinsessa. Hur jag då mitt i natten ringde till vår, så ofta, räddare i nöden Sofia som var hos mig på tre minuter och la sig bredvid Filip. Hur jag satte mig i bilen, det var duggregn och ett par grader plus. Hur jag körde, alldeles för fort – men tänkte att blir jag av med körkortet så blir jag. Hur jag springer från parkeringen in på akuten, ringer på och en sköterska kommer och öppnar, förstår att det är bråttom och skyndsamt följer mig till hissen. Hur han önskar mig lycka till, och jag säger ”tack detsamma” av bara farten. Åker till 6:e våningen och in på Muminrummet där jag möts av Micke och en herrans massa personal. Stämningen är tryckt – all personal är fullt fokuserade på att hjälpa vår underbara unge som ligger där uppkoppad på alla sätt och vis.

Jag kastades inte bara tillbaka till denna vidriga stund, utan till alla de andra tillfällena då magen bara ville vända sig ut och in. Och mindre allvarliga stunder men då det blivit hastiga vändningar. Hur jag får ett sms av Micke en morgon, ett par veckor före ovan beskrivna händelse. Han hade skrivit på natten, att de blivit förflyttade till IVA då Meja hade så svårt med andningen – att hon skulle bli nersövd i respirator när det blev morgon. Minns hur jag fick i Filip och mig frukost, kör honom till förskolan och berättar med darrande röst för pedagogerna vad som är på gång (lät Filip slippa höra detta…..) och att jag inte alls visste när vi skulle komma och hämta honom.

Kastades tillbaks till en gång när ovan nämnda pedagoger ringer och säger att det är ett barn som kräkts. Hur jag får säga hejdå till Meja och Micke på sjukhuset med vetskapen att varken jag eller Filip skulle få träffa dem på minst 48 timmar. Fler timmar om Filip och kanske till och med jag skulle åka på magsjuka. Hur jag kommer till förskolan och Filip sitter ute och äter mellanmål tillsammans med en av pedagogerna. Hur fantastiska de var som hjälpte oss på alla vis de kunde. Tänk om han inte gått på just den förskolan med de pedagogerna och den chefen som insåg vikten av att han fick vara där och fick vara FILIP – där allt var som vanligt i hans annars så konstiga värld. Hur de såg honom och uppmärksammade allt han gjorde och allt han sa. Jag vet att jag skrivit mycket om detta tidigare, men så trygga vi var med att lämna honom där. Och framförallt hur trygg HAN var där.

Kunde inte somna om inatt där jag låg bredvid Filip. Undrar ni hur det gick med honom, så var det falskt alarm – han blödde inte överhuvudtaget, hade förmodligen drömt eller så rann det lite snuva.

När Micke kom upp imorse, såg han lika trött ut som jag. Han hade inte heller kunnat sova. Hela hans kropp gick igång också – kopplade på precis som ”då”. Då när kroppen alltid var på helspänn och redo.

Hur det är att förlora ett barn kan man inte förstå om man inte gjort det. Man SKA inte förstå hur det är. Som jag skrivit innan, så är det tur att vi inte kan sätta sig in i alla olika hemska situationer vi människor kan hamna i. Livet hade blivit alltför jobbigt att leva om vi kunde det. Som jag också skrivit, man kan bara försöka förstå. Det jag tycker är svårt att förklara, eller rättare sagt – jag har nog aldrig gjort något förstök……..det är alla dessa ”bieffekter” som vi lever med. Som nattens händelse. Som när Filip fick feber för ett tag sedan och hemska tankar lätt hade kunnat dyka upp i huvudet. Som när jag i lördags satt utanför Aeroseum där Fille var på ett barnkalas, när jag ser räddningshelikoptern landa – den gula med rött som vi så många gånger sett och hört vid sjukhuset. Hur så många händelser och detaljer betyder något helt annat för oss än det gjorde i livet innan cancern kom.

Luddigt inlägg igen känns det som – men var tvungen att skriva ner/reda ut allt som snurrade i huvudet i natt där jag låg bredvid vår superhjälte till son.

Annonser

7 thoughts on “När kroppen ”kopplar på”

  1. Gull! Basta foraldrar – o moster o morbror – tankte pa detta ocksa jag, igarkvall, da luften var ljummen som den var under alla dessa springturer jag tog under era helvetesmanader pa sjukhuset for att fa bort magontet. Fy tusan o fy tusan sa glad o varm jag blir av att ni, just ni tre, har varandra. Kram ys!

  2. Inte luddigt alls. Tvärtom en glasklar beskrivning av en vidrig tillvaro där ni HELA tiden var beredda, redo att agera. Det måste ha tröttat er så oerhört.
    Kram o tack för att du orkar skriva.

  3. Tack för att du fortsätter dela med dig av dina tankar. Vill också berätta att det är fullt av knoppar i Mejas äppleträd! kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: