Nytt försök; Årets Valborgshelg en känslomässig berg- och dalbana

Snälla datorn – gör som jag säger idag…..

Förra helgen var det ju Valborg. Grillning stod på schemat, som så många andra år. Micke är alltsom oftast den som står vid grillen. Vissa år har han fått sol i nacken, något år stod han under parasoll i ösregn medans vi andra var inne och tittade på. Kanske inte så rättvist, men gott blir det! Själva Valborgsmässoafton var hur trevlig som helst med goda grannar runt bordet. Vi skålade med Meja och frossade i mat och kladdkakor i olika former. Dagen efter blev det kämpigare……

1 maj. Micke åkte iväg till Laholm på morgonen. Träningsläger i dagarna tre väntade honom och övriga gula hjältar. Fille och jag sa yrvakna hejdå till honom och de härliga teamkamrater som hämtade upp honom. Det kan låta som om han åkte i ottan, men sanningen är ju den att Filip och jag gillar att sova på mornarna……Fille försvann till en kompis frampå dagen och jag gav mig ut i trädgården en sväng. Tampades med ogräs samtidigt som granntjejen hade 5-årskalas, vilket jag visste om. Ett gäng härliga 5-åringar kom utrusande till deras studsmatta och började prata med mig över häcken. ”Hej Majia” sa vår härliga guddotter – födelsedagsbarnet som ännu inte riktigt knäckt koden med bokstaven r. Så sa hon till sina kompisar ”Ska vi alla säga hej till Majia?”. Det blev ett himlande hejande, vissa Majia och vissa Marrrrrrria – har man knäckt koden är det ju härligt att få r’en att låta riktigt mycket 😉 Stod och snackade med dem ett tag, alla dessa härliga ungar. Liksom under gårdagskvällen så saknades Meja, det gör hon ju ALLTID. Men det är inte alltid som kniven vrider om i mage och hjärta.

Jag hade sedan tidigare bestämt att jag skulle åka till Meja och när jag satte mig i bilen var kalaset fortfarande igång. Födelsedagsbarnet stod på gräsmattan och såg så lycklig ut och bredvid stod en tjej i finklänning och med fläta i håret. Då bara högg det till……..där skulle ju Meja stå. Visserligen ett år yngre än övriga – men ändå med i gänget. Tårarna kom och de flödade hela vägen till Meja, eller forsade kanske är rätt ord. Satt hos Meja länge länge och tårarna fortsatte. Till saken hör att innan jag åkte, så fick jag ett mms av en mist-vän. Ett kort på det tillfälle när hela familjen var samlad för sista gången innan deras underbare ängel blev just en ängel. Eller inte riktigt hela familjen. Lillasyster kunde inte vara med, då hon var förkyld. Förstår ni…….det är verkligheten för vissa. En förkylning…….alla smittorisker måste ”elimineras”…….Och det var inte heller sista gången familjen var samlad innan ängeln blev en ängel, men innan respiratorn blev nödvändig. På bilden såg man en syrgasmask, Alingsåstvätteriets ljusblå filt som jag aldrig mer vill se. En spypåse, pox-mätare, febertermometer. Alla dessa saker som var vår och deras vardag – saker som man inte skulle behöva vara nära. Jo visst, en febertermometer får väl vara okej – men för oss kommer feber alltid vara något så mycket värre än för de flesta andra. Blev så otroligt ledsen när jag fick se bilden. Det var en av de vackraste foton jag sett, så mycket kärlek på en och samma bild. Och samtidigt en så vidrig bild…….Att även de levde med detta. Några dagar senare var IVA även deras hem och några dagar senare hamnade de i samma fack som vi. Mist-familj.

Dessa attacker av saknad och längtan, kommer ju såklart titt som tätt – men de blir alltid värst när jag är ensam hemma. När jag inte direkt kan prata med Micke och gråta tillsammans med honom. Det bromsar inte tårarna – men det gör att jag inte känner mig så ensam i mina tårar.

Så blev det lördag. Dags för möhippa för en av de som ligger mig varmast om hjärtat. Hade sedan länge bestämt att jag inte skulle vara med hela dagen. Orkar inte det. Hur trevliga tjejer där än skulle vara- så tär det att vara social….Var med i 3 timmar och är glad och stolt över att jag var där. Saker och ting har hänt. I början efter Mejas död, så orkade jag inte umgås med nästan någon. Jag hade det jättetrevligt och skrattade mycket, men var trött när jag åkte därifrån. Så hem till Mejas ”gudfamilj” (säger man så tro……) där Filip var. Han hade fotbollscup som både Micke och jag missade, men det var ju så ”nära mamma och pappa det kunde bli” som var med honom……Han var helnöjd med dagen, men trött även han. Fick grillat där och kunde vara precis så trött som jag var – skönt att inte behöva hålla uppe någon fasad. Detta visste jag såklart innan; de har sett mig/oss  i alla ”skick” och de fixar det……Senare på kvällen satt Fille och jag i soffan och kollade Gladiatorerna. Satt så nära så nära och hade en mysig mamma-son-stund i soffan.

Han somnade gott och jag hade hoppats göra detsamma. Då kom nästa jobbiga sak denna helg. Fick meddelande av en mamma. En mamma i cancervärlden. Vars ena dotter blev färdigbehandlad för bara ca 5 månader sedan. För ca 1 månad sedan fick hennes tvillingsyster samma jävla skit. Hur är det möjligt. Jovisst, enäggstvillingar med identisk genuppsättning – men ändå; hur är det möjligt!?!?!? INGA INGA ska behöva ge sig in i barncancervärlden – och två gånger, det är så långt ifrån mänskligt…….! Blev så ledsen så ledsen igen och efter att jag skrivit med mamman ett tag, så ringde jag Micke som jag visste ännu var vaken. Bad honom cykla som f a n kommande morgon när de skulle ut. ”Maria, du vet att varje tramptag är för Meja och alla andra barn”. Ja jag VET, men ge lite lite extra……Såklart att inte tramptagen i sig gör någon skillnad, men ni förstår…….

Var helt matt i kroppen långt in på veckan. Vissa dagar tar mer på krafterna än andra, som ni nog förstår. Tack och lov var helgen som nyss avslutats lättare.

Nu har klockan blivit sent igen. Micke är på ”annan ort” och jobbar. Fille sover gott. Fläcken springer i sitt hjul. Inser nu att jag ju inte berättat om att vi ”blivit med husdjur”. Filip har ju frågat och frågat efter ett eget husdjur ända sedan Meja dog. Han började med hund, för att sedan gå neråt i storlek. ”Men mamma, vad som helst – en orm då!?!?”. Nej tack – ingen orm i vårat hus…….Så sedan ett par månader bor en guldhamster hos oss. Erkänner att jag i början inte tyckte om honom så värst mycket, ville inte riktigt ens nudda honom. Men faktiskt, så är han riktigt fin och jag har blivit såpass bra kompis med honom att jag får lyfta ur honom ur buren. Han är inte lika lugn som när Filip gör det, men det är ju underbart att han är som snällast och lugnast mot just Filip!

Som sagt var timmen är sen och jag ska påbörja en packlista. I helgen åker jag iväg som stolt ledare på Barncancerfondens ungdomsläger. Det ska bli fantastiskt kul att träffa ungdomar från hela Sverige! Hur går det här ihop tänker säkert vissa, inte orka vara social en hel möhippa – men fixa en hel helg med massa människor!?!? Det är svårt att förklara, men i cancervärlden är det sociala inte lika påfrestande. Orkar just nu inte försöka utveckla detta mer – men just så är det!

En påminnelse förresten; som vanligt så skriver jag inte om någon om jag inte frågat och fått tillåtelse av!

 

Annonser

5 thoughts on “Nytt försök; Årets Valborgshelg en känslomässig berg- och dalbana

  1. Åh, inge konstigt alls, att orka med det ena mer än det andra, det är ju två helt skilda saker.

    Hoppas ni får en härlig helg 💜💜

    Kram
    Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: