Julaftonsfunderingar….

Så var julafton över för denna gång…..För två år sedan hade Meja precis lämnat oss. Iår har min mamma, barnens fantastiska mormor, just lämnat oss. Skrev ju för en tid sedan att cancermonstret var nära oss igen. Och återigen tog monstret en fantastiskt människa ifrån oss. På mindre än två år har vi förlorat Meja, min mormor (92 år, så det är ju livets gång – men det är likväl en stor förlust och en stor sorg och saknad) och min mamma. Som Filip sa på kvällen då mamma dött; ”Mamma, det är ju inte klokt. Din dotter, din mormor och din mamma. Min syster, min gamlemormor och min mormor – på så här kort tid?! Det känns som om alla bra människor bara dör”. Vad säger man?! Det går ju inte att säga emot honom. Tre fantastiska damer som betytt otroligt mycket för oss. Hur syskonen var mot varandra vet ni redan. Vad gäller de andra två så hade Fille en så fin relation med sin gamlemormor och relationen med mormor går nästan inte att beskriva. Mamma och pappa var hans trygghet utanför vårat hem. Min relation till mamma kräver ett helt eget inlägg…..

Igår när Filip skulle sova, alltså på julaftonskvällen, så sa han; ”Mamma, pappa är ju äldre än dig. Då borde han ju dö före dig. Förhoppningsvis gör han det. För om du dör före honom, så betyder ju det att du fått cancer”. Inte ett ord om alla fina julklappar utan prat om cancer?!?! 

Ibland blir jag så ARG så jag vill sparka och slå sönder något. Gör det också, kanske inte slår sönder något – men blir ARG. Det är skönt med en urladdning då och då, men vet att det inte gör någon skillnad för oss. Meja eller mamma kommer inte tillbaka för det (älskade mormor, man kan inte leva för evigt – så dig tar jag inte med i detta resonemanget. Saknaden efter dig är mer uthärdlig. Du hade ett långt fint liv och jag fick 37 år med världens finaste mormor). Det enda jag kan göra nu är att aldrig någonsin sluta kämpa, att aldrig sluta engagera mig i den tuffa kampen mot barncancer. 

Älskade Filip. Av hela mitt hjärta önskar jag att du inte behövde bära på det bagage du har. Att du inte hade förlorat så många NÄRA på så kort tid.  Älskade Clara. Så fint att mormor och du hann träffas. Så galet att du ska växa upp utan både henne och din syster……Men din bror och vi kommer hjälpa dig lära känna dem ändå, det lovar vi-det vet du…..

Annonser

3 thoughts on “Julaftonsfunderingar….

  1. Jaa, som du sa, det är helt galet😢
    Å, Filip❤️Vad du fått vara med om, ja, ni allihop💜❤️💜❤️💜Ta hand om er.
    Kram

  2. Oh käraste Maria. Att förlora sin mamma i förtid är inte bara barnbarnens förlust utan i alla största grad din. Jag förlorade min utan förvarning för snart 10 år sen men det gör fortfarande ont. Jag var dock förskonad från det du varit med om innan hon gick bort varför det gör extra ont i hjärtat. Mina tankar och går till er alla, framför allt till dig och din Far. Livet är inte orättvist men nu räcker det.
    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: