En av de bästa förmiddagarna i mitt liv

I fredags förmiddagarna var jag med om en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Det var ett sådant lyckopiller som jag kommer kunna leva på länge. Jag är oerhört glad över att jag tog ledigt för att kunna vara med på Skolloppet (som arrangeras av Team Rynkeby-God morgon). Ett lopp (absolut INGEN tävling) där barn springer för barn – de samlar in pengar till Barncancerfonden. Upplägget är sådant att alla barn på skolan får med sig en sponsorsedel hem, så får de skaffa sig sponsorer. Sponsorerna säger ingen totalsumma de vill skänka, utan de sponsrar barnet med x antal kronor/sprunget varv. Så ju fler varv barnet orkar springa, desto mer pengar drar de in till insamlingen! Det vi vet är att VARJE krona räknas och detta är ju ett oerhört bra exempel på det. ”Satsar” en sponsor ett barn med 1 kr/varv och barnet orkar springa 4 varv – så är det 4 kr. Är det 400 barn på en skola, blir det några kronor.

Vi var på skolan hela familjen, Micke som lagkapten för teamet, jag mestadels som mamma men även som utdelare av juice, armband och massa tackade och pepp tillsammans med Johan – en av deltagarna i årets Göteborgsteam. Och så fick grym hjälp av Clara och vår granntjej! Vi var på plats på skolgården ett tag innan alla ungarna kom ut och WOW vilket myller det blev när det strömmade ut barn efter barn. ”Det är som en myrstack”, sa jag till Johan. En stund därefter sa han ”nu är det som om man sparkat i stacken” – det var sådan energi där ute på skolgården med så många laddade, förväntansfulla barn. Alltifrån förskoleklasser upp till åk 6. Micke hälsade alla välkomna och sedan höll en gympalärare i uppvärmning! Så släpptes de iväg på banan som var uppmätt till 450 meter. Och SOM de slet. Har aldrig sett så många barn ge ALLT! ALLA gjorde verkligen ALLT de kunde utefter sina förutsättningar och sin dagsform. Och alla var så GLADA och stolta (och inte minst så artiga och trevliga)! När jag gav en tjej i förskoleklass en juice och armband och sa BRA JOBBAT så sa hon ”fast jag gjorde inte detta för min skull. Jag gjorde det för de andra barnen, de som faktiskt bli sjuka…..”. Förstår ni vilket bra upplägg på insamlingsevent – förstod innan att barn skulle springa för barn, men att se och höra allt jag gjorde i fredags…….MAGISKT!

Vissa sprang och höll varandra i handen, andra gjorde ”femman” med varandra – någon kom tillbaks till mig efter en stund och sa att hennes kompis tappat sitt armband och undrade om hon kunde få ett nytt. De hjälpte varandra och peppade varandra. En kille i Filles klass var så hostig, så han kunde inte springa – men han gjorde en grym insats ändå genom att sätta streck på kompisars armar när de startade ett nytt varv. Personalen på skolan var lika grymma som barnen – så positivt inställda! En fritidspedagog pratade, i princip, konstant i megafon och sjöng hejaramsor mm – underbart!

Filip hade fått ihop riktigt många sponsorer. I princip alla frågade hur många varv han trodde att han skulle orka. Han hade satsat på 10, men jag sa till de flesta att jag var osäker på om han skulle orka så pass många – speciellt om det var kallt…….Jag vill inte kalla Filip direkt lat, men han är lite bekväm av sig ibland 😉 På  fredagskvällen fick jag skicka ut meddelande till alla hans sponsorer att det var helt förståeligt om de ville sänka sig ”insats”. Ungen bara sprang och sprang…….han slutade på 39 varv!?!? Det blir 17550 meter, drygt 1,7 mil!?!? Och det var några till som sprang så långt. Är i chock ännu……..MEN vet samtidigt att den drivkraft som Meja ”gett oss” gäller även honom. Kvällen innan så tog vi tillsammans fram kläder till honom. Han frågade mig då ”Mamma, tror du att barn som inte förlorat ett syskon känner sig gladare än vad jag gör inombords?”. Kände hur jag frös till……Som ni nog vet vid detta laget, så pratar vi ju /tänker på Meja varje dag. Men stunden där i torsdags kväll – det var en stund då hans sorg kom nämre ytan än på länge. Så är det ju för Micke och mig också. Vissa dagar/stunder så är sorgen mer påtaglig än andra. Så är det och så ska det vara. Vi pratade om hur han kände sig och han berättade (som så många många gånger…..) hur mycket han tänker på henne, hur han undrar vad de skulle gjort tillsammans, hur hon hade sett ut, hur hennes hår hade sett ut……

Efter loppet frågade jag om han tänkte något på syrran när han sprang. Jag tror ni vet svaret. Älskade Meja, tack för att du ger oss kraft att göra saker vi egentligen kanske inte orkar. Att vi gör saker vi kanske egentligen inte vågar.

Tack till alla ungar som landet över sprang Skolloppet i fredags och tack till er alla er som sponsrat! Ser med spänning fram emot hur mycket pengar som fredagen gav…….

Banan var långt ifrån så här öde i början av förmiddagen – men här är när Fille gått i mål…..Banan var långt ifrån så här öde från början, men detta är innan Filles sista varv 😆

Ett streck för varje varv……(alla 39 gick inte att få med på en och samma bild…..). När strecken blivit räknade av fröken, så blev Filip så glad så han skrev JA!

Annonser

En tanke på “En av de bästa förmiddagarna i mitt liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: