Vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Så galet det är i världen nu. Allt är upp och ner och alla, verkligen ALLA påverkas av detta. Många ekonomiskt, inklusive vi – alla Mickes föreläsningar och utbildningar är inställda, vilket betyder att en inkomst försvinner. Många har varit, eller kommer bli sjuka av viruset. De flesta oerhört lindrigt tack och lov. Många av oss kommer förlora någon närstående. Det vi ALLA måste inse är att vi ALLA måste göra allt vi kan i kampen mot detta virus. Nu handlar det inte om ”jag-mig-mitt” utan om OSS. Egoismen får stå åt sidan och uttrycket ”laget före jaget” har väl aldrig varit så passande?
Jag känner igen så mycket av det som händer nu. Från vår tid när Meja var sjuk. Hur vi fick avstå mycket i livet för att skydda henne. Hur vi fick isolera oss och enbart ha en liten liten skara runt oss som vi kunde träffa. OM alla var helt friska. Nu är det precis så här vi alla ska leva. Ja visst är det oerhört tråkigt att avstå den där festen du tänkt ha, avstå den där tjejhelgen du skulle åkt på (ni underbara tjejer jag skulle hängt med just denna helg och ”tagit igen” år då vi inte setts alla på en gång – vi ses på andra sidan Corona), avstå släktkalaset för att fira födelsedagar…….
I dagsläget är riktlinjen att vi ska hålla oss hemma vid förkylningssymtom och att man ska stanna hemma två dygn efter att man är symtomfri. Både från arbete (om man då inte kan jobba hemifrån….) och från förskola och skola. Har hört från flera håll hur folk umgåtts innan dessa två dygn är över. Det är ju inte så att man ska stanna hemma från jobb/skola/förskola ”för att riktlinjen säger det” för att sedan umgås med andra kvällstid. Jag inser när jag skriver att det kan låta som om jag är livrädd och att jag vill att hela Sverige ska vara det. Långt ifrån. Jag är inte det minsta rädd för min egna del, eller för mina närmsta heller. Men vi måste ta detta på allvar och göra det vi kan TILLSAMMANS. Mentaliteten som alltför ofta finns att stoppa i sig eller barnet lite febernedsättande och gå till jobb/förskola funkar inte. Eller som så ofta, skicka tillbaks ungar till förskolan på tok för tidigt efter magsjuka…….Det är liksom inte läge att försöka ”mörka” nu eller tänka att min eller mitt barns hosta är inte så farlig. Återigen; ja det är hur trist som helst att avstå saker som man så gärna hade velat göra – men nu är läget som det är och det är en kort tid av ditt liv som du får göra dessa ”uppoffringar”. Micke och jag pratar ofta om vad som är ”viktigt på riktigt” och även detta uttryck stämmer in i dessa dagar…..
Ikväll ska vår statsminister ”tala till folket”. När hände det senast? Jag är oerhört imponerad av honom efter dessa veckor – detsamma gäller Folkhälsomyndigheten och övriga som sliter som djur dessa tider. De får oss att inse allvaret i situationen, men utstrålar ett lugn, tydlighet och trygghet. Precis det vi människor behöver i kris (och annars också dessutom).
För att återgå till hur vi hade det när Meja var sjuk……hur vi fick isolera oss och avstå saker…..MEN dagtid hade vi varandra Micke och jag (förutom de gånger någon av oss kände minsta tecken på förkylning – då kunde det gå många dagar mellan att vi sågs…). Idag är det annorlunda för de som är mitt i skiten. Nu får endast en (FRISK) förälder åt gången vara på avdelningen. Föräldrarna får endast, i princip bara, mötas i dörren. Inga besök är tillåtna. Barncancerfonden Västra bjuder vanligtvis på fika eller mat varje onsdag. Detta är borta. Lekterapin är stängd. Alla guldkorn är borta…..I dagsläget finns inget som ”tyder på att gruppen barn som undergår en cancerbehandling är mer utsatta för att smittas eller få en allvarligare form av sjukdomen” (uttalande av Jonas Abrahamsson, professor och överläkare vid Barncancercentrum), men de har tät kontakt med barncancerläkare i de länder som drabbats före oss. Ok. Jag läser att de inte finns något som ”tyder på…..” MEN kan känna klumpen i magen. Att ha ett svårt sjukt barn och dessutom rädslan över detta virus. Rädslan över att barnet ska få det. Rädslan över att jag själv eller min partner ska få det. Och hemska tanke att bägge föräldrarna skulle få det samtidigt!? All styrka till er alla som är i sitsen jag beskriver ovan.
Och all styrka till all vårdpersonal världen över som sliter som djur redan och som kommer få det än tuffare framöver. Fick nedanstående ord i ett sms av en sköterska på Barncancercentrum häromdagen;
”Det är supertufft just nu. Jag är hemma från och med idag för jag har eventuellt lite lite halsont men vet inte om jag inbillar mig. Man blir galen! Men ena sonen är rejält sjuk och jag får panik över att jag bär på något och kan smitta ett barn på jobbet som kanske faktiskt kan dö om de får Corona. Den ångesten alltså…..Och reglerna från chefshåll är tydliga. Minsta symtom, stanna hemma! Man hade velat ha en scanner på jobbet som man går igenom så man kan känna sig trygg med att inte riskera smitta ett barn. Så vidrig känsla. Mina händer var skinnflådda igår för jag tvättade händerna typ tre tusen gånger på jobbet.”
Så återigen. I detta läget måste vi alla lägga våra ”egna intressen” åt sidan. Detta handlar inte om dig eller om mig. Detta handlar om oss. Om de utsatta, om personalen som ska ta hand om de som blir sjuka. Om att det kommer fortsätta ske bilolyckor, andra olyckor, andra sjukdomsfall etc etc etc som det också kommer behövas vårdpersonal till.
SuperMejas kamp 