Ilfart till sjukhuset……

Så kom det där nattliga samtalet, som jag fasade för varje kväll jag la mig här hemma. Micke ringde dit mig, han hade i sin tur blivit uppringd från avdelningen. Kommer ihåg kläderna jag drog på mig, kramen jag fick av Sofia när jag satte mig i bilen. Vindrutetorkarna som fick bort dropparna på rutan, tårarna som ändå gjorde att sikten var ”skymd”. Låren som darrade, springmarschen från parkeringen till akuten…….

Love Like Live – tröjan jag drog på mig när jag åkte. Samma tröja hade jag på mig igår. Inhandlades ”den där gången på Allum” när vi åkte dit för lunch under IVA-vilan. Denna tröja kommer jag alltid ”känna mig nära Meja i…..”

 

 

Fan Meja – väcktes av telefonen 2.49. Det var pappa som sa att jag var tvungen att komma upp till sjukhuset…..du blödde ur lungorna och skulle kopplas till en annan maskin. Ringde Sofia som var här på ett par minuter. Filip satte sig upp och sa ”Vad gör du mamma?”. Han som aldrig vaknar annars……Sa att jag var tvungen att åka till Meja, men att Sofia skulle lägga sig hos honom. Ute var det -2 och lite regn. Vet knappt hur jag körde Meja – helt plötsligt var jag framme. Fick ta akutenvägen och en snäll kille där följde mig till hissarna. Väl häruppe var det fullt med folk och du låg kopplad till en annan typ av andningsmaskin; HFO. Den låter som en gammal fiskebåt som pappa säger och den gör att du andas många många korta andetag för att spänna ut lungorna rejält. Det som hade hänt inatt var att du börjat blöda rejält från lungorna. I samband med detta sjönk saturationen REJÄLT. Man hade fått trycka i dig trombocyter och blod. Pappa och jag satt hos dig och slumrade till inemellan. Du återhämtade dig gällande saturationen skapligt fort MEN bekymret med stort B är att du inte får ur dig koldioxiden. Blodet lägger som som plastfolie vilket gör att gasutbytet försvåras. Vi satte oss i föräldrarummet med IVA-läkare, sköterska och en av våra läkare från avdelningen. Fick domen att du förmodligen inte kommer klara detta. Dina lungor är så SJUKA Meja……vi har förstått att läget i och med nattens händelser blivit KRITISKT – men att få höra doktorer säga det och höra dem säga ”om ni vill ha hit några som vill träffa Meja, så är det läge nu……”. Det var som om någon stack in en kniv i magen och vred om flera varv. Du har lurat döden x flera Meja, men nu är det på den yttersta kanten. Vi har ju levt med denna oro i vetskap i så många månader – men att vara där är nog det värsta man som förälder kan vara med om. Din fantastiska pappa ringde såväl farmor som morfar och erbjöd mormor och morfar att komma hit. Så ringde han även Sofia (som stannade hemma från jobbet och var med brorsan……) och pratade OTROLIGT fint med prinsen. ”Vad som än händer kommer Meja alltid att vara din lillasyster” sa han bland annat…….

Pappa och jag är så TRÖTTA till både kropp och själ och vi har gråtit så mycket älskling. Hur skulle världen klara sig utan dig LOPPAN!? Hur ska vi klara oss, hur ska FILIP klara sig?!!? Hur ska du klara dig utan oss alla!?

Mormor och morfar kom hit och de var givetvis så ledsna så ledsna……..morfar satt och läste endel för dig och pratade med dig. Mormor är som jag, så kall om händerna – så det tog en tid innan hon vågade ta i dig. På eftermiddagen kom Sofia och Filip. Vet inte hur jag ska förklara att Filip reagerade. Jag gick utanför rummet och mötte honom och han kramade mig då så otroligt kärleksfullt och det kändes som om han aldrig ville släppa mig. Han hade lite svårt att gå in i rummet och sen tiog det tid innan han närmade sig dig. En del av ”motståndet” (om man nu kan kalla det så) berodde nog på att han var tvungen att munskydd pga de där höstblåsorna……till slut klappade han dig iallafall och det högg i hjärtat – tänk om detta var sista gången han såg dig!?!? Sin älskade lillasyster som han ALLTID satt i första rummet……han älskar dig så otroligt mycket Meja. Precis som vi andra runt dig också såklart…..

Det sista som läkarna provat här idag för att se om de kan få ur dig koldioxid var att ge dig en hög dos kortison. Värdet har under dagen gått neråt, men vid de två sista blodgaserna har det gått upp igen. Meja vår prinsessa, du har tagit dig igenom så otroligt mycket och så händer det här. Klockan är nu 20.30. Pappa och jag har nu varit vakna sedan igår morse så närsom 1.5-2 timmars sömn inatt. Vi försöker ge dig ALLA krafter vi har för att hjälpa dig igenom detta. Du är så FIN där du ligger Meja…..vi satt nyss och kollade på filmer från i början på året – vi kommer knappt ihåg hur det var att han en frisk Meja Linnea Maria med 2 tofsar på ända. Nu ligger du här utan hår (spelar såklart ingen roll……), otroligt svullen i hela kroppen och med slangar och infarter ÖVERALLT…..Vår vackra vackra SuperMeja.

Du fick förresten en febertopp på eftermiddagen, då rusade din puls upp till 200. Jag HATAR dessa ljud från monitorerna när det larmar……

Kvällen tuffade på här. Ditt koldioxidvärde gick fortsatt upp fram tills jag gick härifrån vid 23.30-tiden. Pappa ”sov” i en säng här på rummet på IVA och jag gick ner till avdelningen. Där stod tältsängen och en droppställning……..Två av de finaste nattsköterskorna kom in till mig och sa hej och gav mig de varmaste av kramar. De tänker jättemycket på dig Meja, så jag skulle hälsa till dig så mycket.

Detta är verkligen en mardröm älskling…….vill vakna NU!!!!!

Älskar dig oändligt loppan!

Älskade underbara Filip, detta ska inte en (då) 5-åring behöva se……

Älskade underbara Meja, detta ska INGA barn behöva gå igenom…….