Åter till IVA…….

Var för ett år sedan hemma i ”karantän” med Filip. Kommer så väl ihåg samtalet från Micke att det var dags att åka upp till IVA igen. Var hemma hos fam Onsbacke och fick middag (oj, så många mål mat jag har att bjuda igen…..) tillsammans med Filip. Var inne på Elias rum när jag pratade med Micke…..Vad jag inte visste då var att jag aldrig någonsin mer skulle få träffa Meja i vaket tillstånd. Finner, som så många gånger innan, inga bättre ord än Fuck Cancer!

 

 

Torsdag 14 november 2013

Mickes ord; Fy fan vilken natt. Du hade jobbigt direkt du somnat. Jag fick dig att använda pingvinmasken då tratten inte räckte till. Du hade masken på under hela dagen och runt lunch kom det efterlängtade bajset. Det är 8 dagar sedan du senast bajsade, så det var en enorm ansträngning för dig. Det innebar att du var helt slut efteråt. Din pox gick ner och din puls fick upp. Det tog lång tid för dig att återhämtad dig med 10 liter i syrgasmasken. På eftermiddag/kväll kom därför en av narkosläkarna från IVA ned och kollade på dig. För övrigt samma doktor som tog upp dig till IVA i torsdagsnatt. Det bestämdes att vi skulle flyttas upp igen……väl uppe blev det ett byte från pingvinmasken till en sk högflödesgrimma som sprutar både syrgas och varmluft. Personalen försökte sätta dig den, men det slutade med att jag gjorde det på dig. Som vanligt var du superduktig och accepterade denna nya, konstiga sak direkt. Läget var stabilt och den doktorn som satte ditt drän häromdagen hade jour. Han sa att vi skulle avvakta med respirator, då allt såg bra ut.

Vid 20 kom det bajs på nytt och du blev lika påverkad igen. Det tog dig närmare 30 minuter att komma tillbaka i pox och att sänka pulsen. Fortfarande såg allt stabilt ut och ingen sövning planerades. Klockan 22 så blev du på nytt ansträngd av att det kom kiss och lite bajs. Efter det orkade du inte komma upp i pox igen. Det bestämdes då att du skulle läggas i respirator igen. Ett otroligt tungt besked, men samtidigt nödvändigt.

Mina ord; Beslut togs samtidigt att sätta in en stick-cvk för att slippa ha infarter i händer och fötter. Jag var ju hemma i ”karantän” med brorsan då en förskolekompis varit lite risig i magen onsdag eftermiddag. Att vara hemma och inte få veta vad som händer sekund efter sekund är så VIDRIGT älskling……varje steg, varje andetag är TUNGT Meja och jag fjår kämpa som en TOK för att ge Filip en ”normal vardag”. På ett vis kändes det HEMSKT att pappa var den som var ”låst” hos dig men för din skull Meja är jag tacksam över att han var hos dig. Han är HELT slut och givetvis otroligt orolig men ändå så utstrålar han ett sådant LUGN. Pappa gick ner till rummet lite efter midnatt och sov på vårat rum. Jag låg hemma bredvid prinsen och var med dig i tanken VARJE sekund.

Prinsen och jag var förresten iväg och fixade lite ärenden – efter det att han var på skogsutflykt med förskolan (det vågade vi låta honom vara med på). Filip sa i bilen ”mamma, det räcker att vi är 2 i min familj”. Frågade vilka det skulle vara. ”Du och jag” sa han då. Sa att vi inte ens kommer ihåg hur det är att vara 4 i familjen. ”Nej, det är ju därför jag säger så” sa Fille då- han är TRÖTT på att ha det så här……..han kämpar på VARJE dag Meja. Jag/vi är så otroligt glada över att Filip OCH du valt just oss till föräldrar!

Hade kontakt med pappa sista gången efter 00.30 då han ju var nere på rummet igen.

Nu jävlar KÄMPAR vi vidare Meja……

Jobbet med önskelistor fortsätter…..

Högflödesgrimman är på. Detta är vårat sista foto på Meja i vaket tillstånd…..Muminrummet på IVA är adressen…..